Kulturen SDs nya slagträ - En vecka har gått sedan Almedalen. Det står nu fullständigt klart att den politiska debatten från och med nu kommer att kretsa kring en besatthet - hos både medier och opinionsbildare - av föreställningen att invandring, integration, nationalism och "värderingar" är de viktigaste samhällsfrågorna.
Att omsvängningen inom politiken har skett under en tid då de rasistiska hoten och det öppna haten på internet formligen exploderat och att utvecklingen haft enorm inverkan på vad människor vågar uttrycka offentligt, är det allt mer sällan några analytiker som låtsas om. I mediernas berättelse om politiken är det bara maktspelet på toppnivå som får plats.
Som ett resultat riskerar vi att missa att något håller på att hända med den fråga som aldrig har tillmätts någon större betydelse i svensk politik: kulturen.
Kultur har aldrig varit en valfråga. Medierna har i stort sett helt valt bort området, samtidigt som kulturpolitiken förtvinat.
Inte bara på riksplanet: lokalt har kulturpolitik på många håll förvandlats till något som i bästa fall reducerats till mer eller mindre populistiska räknelekar, där arenakulturen (många människor som konsumerar kultur på ett och samma ställe) har blivit sinnebilden för framgång. "Lyckade kultursatsningar" är idag lika med mätbara resultat.
Är det en orättvis bild? Fundera över vad det politiska bråket om Lunds konsthall egentligen handlar om - eller se om du kan minnas någon visionär kulturpolitisk diskussion som inte handlat om byggnader de senaste fem åren.
Att vi under så lång tid saknat en kulturpolitisk debatt har gjort oss sårbara i den flaggviftande tid vi går in i. För risken med den rådande synen, där kulturen endast betraktas som verktyg - antingen för att få intäkter eller för att nå signalpolitiska mål - är ju att den målmedvetet börjar att användas på just det sättet av samma krafter som vill vrida samhället i en auktoritär och intolerant riktning.
Förslagen ligger där redan i landets kommuner, bland annat från Sverigedemokraterna. Under ytan bubblar de nu: idéerna om att strypa stöd till "mångkultur", kraven att "provocerande" konst inte ska få visas, tankarna att skattepengar bara ska gå till projekt som lyfter fram "svensk" kultur, och så vidare.
Ingen har brytt sig om de här förslagen tidigare. Men nu? Nu går de plötsligt att koppla till den integrationsdiskussion som medierna, politikerna och näthatet ständigt vispar upp till ytan.
Kristdemokraternas förslag om en klassikerlista som skulle förmedla "bra värderingar" till eleverna i skolan, eller SD:s klickbetes-scam om att skicka folkdanslag till förorterna kan betraktas som testballonger. Vad väntar härnäst?
Det finns inga skäl att anta att det inte kommer att bli som under hatexplosionen 2015, då ett flertal etablerade opinionsbildares tydliga omsvängning mot en invandringsnegativ hållning gav hatarna ännu mer självförtroende. Då gällde det ekonomi och antal mottagna asylsökande, nu kommer det att handla om kulturens innehåll. Tecknen finns där redan: i Nässjö gick nyligen en SD-fullmäktigeledamot till storms mot en väggmålning i staden - med anledningen att det var tre mörkhyade barn som avbildats.
I bakvattnet av värderingsdebatten håller kulturpolitiken på att segla upp som nästa viktiga politiska strid. Vi har all anledning att vara oroliga, eftersom det här är en strid där väldigt mycket står på spel. Och det finns en hel del som talar för att vi riskerar att få betala ett högt pris för vårt ointresse för vettiga kulturpolitiska diskussioner.