Livia Millhagens Medea spränger sin egen själ - Stefan Larsson skapar en vacker och intensiv uppsättning av "Medea", alldeles självklar som bara bra scenkonst kan vara. Livia Millhagen gör en laddad huvudroll, hon blir dramatisk person i sitt eget drama, skriver Lars Ring.
Medea. Euripides skrev pjäsen för exakt 2447 år sedan, och ännu lever hon - hennes smärta och handlingar är ännu helt igenkännbara. Euripides skrev om en flykting, en driftig maka och mor som räddat sin man men som nu ratas, och som ännu en gång tvingas lämna ett land. "Medea" är en pjäs om att korsa gränser, fysiskt och psykiskt, men också ett drama om passion, och dess nattsidor. Hon handlar under press, men hon njuter också av sitt eget hat. Hon är oförmögen att vara passiv. Hon blir ett slags självmordsbomberska - dödar alla medan hon spränger sin egen själ.
I våras kom Stefan Larsson med en iscensättning av "Medea" på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn där han då var konstnärlig chef. Nu har tolkningen svensk premiär på Målarsalen, Dramaten. Med effektiva strykningar täljer Larsson fram ett helt samtida, mycket aktuellt drama ur den antika pjäsen. Han visar upp Medea som ett sår som ännu blöder via ett svart, känslostarkt och intimt kammarspel på 75 minuter.
Livia Millhagen kliver in som Medea, förgråten iförd vardagskofta, utan skor. Under det som följer bepansrar hon sig, till dess hon står där iförd sin slaktarförklädeslika klänning och höga klackar. Redo att slutgiltigt hämnas på sin man. Hon är ett offer för krig och sin rotlöshet men hon vill också skapa andra offer, och närmast straffa sig själv genom att döda sina barn. Självskadebeteendet blir ett groteskt symptom på stress.
Handlingen utspelas på en arenascen, publiken sitter nära inpå skeendet och via en kamera som Medea styr får vi närbilder - inte bara av Medea utan också av oss själva. Dessutom av kung Kreon, far till den unga kvinna som Medeas man Jason nu valt åt sig själv för att skapa karriär och hemmahörighet. Dansken Kenneth M Christensen spelar Jason som en Medeas motsats, en pragmatiker utan stora känslor - en oxstark man, men sig själv nog.
Kören är nedstruken till två personer som med utsökt diktion liksom håller upp den känsliga, subtila översättningen av Jan Stolpe och Agneta Pleijel. Irene Lindh är en klippa på scenen och skapar med sin självklara musikalitet en stabil grund för tragedin, alldeles som Tanja Lorentzon. Dansken Tomas Bang gör Kreon men lägger också slingor och ackord från en elgitarr över scenen, toner som skär vasst genom den allt mer täta stämningen.
"Medea" är ett överlevnadsdrama om en kvinna som alltid varit tvungen att välja strategier. Livia Millhagen gör rollen till någon som blivit tvingad att förhålla sig till sina handlingar, hon ser dem och förstärker dem. Hon gör sig själv till dramatisk person i sitt eget drama.
Stefan Larsson skapar en avskalad, vacker och plågsamt intensiv uppsättning. Alldeles självklar som bara bra scenkonst kan vara. Sofistikerat intelligent men också naket laddad. Det är teater som tål närbilder, som vilar tryggt på den pregnanta textredovisningen. Utan onödig rekvisita men ändå fylld av starka detaljer, som när barnen tyst sjunger "Idas sommarvisa" just innan deras mor tänker skära halsen av dem.
Tiden är ingenting. På scenen ropar en röst genom årtusenden, med samma plågsamma smärta och intensitet. Det kan inte lämna någon oberörd.