Lydnadssverige skulle må bra av lite brasiliansk tolerans - När man bott så länge utomlands som jag är det lätt hänt att man glömmer bort hur fint Sverige kan vara. Femton år i det sensuella Brasilien är en lång tid och jag kände att jag behövde förnya mitt kontrakt med Sverige. Jag frågade fru och dotter om det var okej om jag reste bort i augusti - rötmånaden - min svenska favoritmånad. En kompis mötte upp i Hjo, i en hyrd, ljusblå Mini Cooper, och vi körde till Blekinge för att hälsa på en gammal vän.
För 25 år sedan gick vi alla journalistlinjen på Skurups folkhögskola och har sedan dess överlevt i den hårda mediabranschen. När vi återknöt banden märkte jag hur viktigt det är med återträffar. Det dammar av nostalgin och skapar nya minnen. Efter en blåsig grillkväll lämnade vi Karlskrona och körde mot Hotel Svea i Simrishamn. Det kändes som att komma hem. Helstekt rödspätta och Ulf Lundells desperata konst på väggarna. Den enda besvikelsen var byakrogen Måns Byckare som förvandlats från genuin kvarterskrog till charmlös, turistrestaurang med spotlights i taket.
Efter det drog vi till Ystad och satte oss på en restaurang vid torget. På menyn fanns veganburgare och jag förstod hur viktig maten blivit som identitetsbärare. Matallergier har blivit norm i Sverige och sojaprotein, som ligger bakom skövlingen av Amazonas, äts av folk som tror att de räddar miljön.
Vi undvek Malmö och styrde mot hamnen i Höganäs. Det blev ett överraskande möte som tankade mig full med nya idéer och fick mig att inse att bilden av det samtida Sverige inte stämmer. När jag i Brasilien följer flödet av svenska nyheter handlar det mest om hur dödsskjutningar och ensamkommande flyktingar hotar välfärden. Jag såg inget av det under vår road trip. I stället möttes jag av ett välmående samhälle där de flesta körde i sprillans nya bilar, käkade dyr fisk och bar märkeskläder. Jag såg inga hot. Jag mötte en välfärdsdröm som de flesta brasilianare endast kan drömma om.
Det enda som inte fungerar i Sverige är nöjeskulturen. Fortfarande accepterar majoriteten av befolkningen att myndigheterna styr festandets öppettider. När jag kom upp till Stockholm och satte mig med två väninnor på Swedenborgsgatan, som stängts av från trafik för att bli huvudstadens nya bargata, fick jag smaka på lydnadens konsekvenser. En servitör meddelade att uteserveringen stängde 23:00 och bad oss att gå in. Eftersom vår väninna sitter i rullstol, och inte kan ta sig uppför trappan till puben, dröjde det några minuter innan vi hann dricka upp. Då kom servitören tillbaka och vrålade:
"DET ÄR OLAGLIGT ATT DRICKA NU!"
Han stoppade sina smutsiga fingrar i våra halvt urdruckna glas och tog glasen ifrån oss. Jag undrade vad han höll på med och då svarade han med en aggressivitet som är ytterst ovanlig i serviceyrket. Servitören gjorde sig redo att slåss.
Brasilien må vara ett dramatiskt land, men inte bråkar vi i alla fall om öppettiderna. Det finns en tolerans som gör att gästerna hinner dricka upp innan stället stänger. Den toleransen finns inte i Sverige, i alla fall inte i Stockholm.