Mer humant att säga nej än kanske, kanske - Regleringsbreven är tydliga: återvändande ska stå i fokus vid avslag på asyl. Men ute i myndigheterna anses jobbet vara lågstatus.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Förra året intervjuade jag en nordkoreansk familj som efter elva år i Sverige skulle utvisas till Sydkorea (31/1-19). Barnen talade flytande svenska och hade paljettröjor. Familjen hade rotat sig i en småländsk by. Där hade de köpt en enplansvilla och boat in sig. Pappan hade fått fast jobb och ansökt om spårbyte, att gå från att vara asylsökande till att bli arbetskraftsinvandrare. Men han hade fått nej. Det kändes inhumant att familjen skulle utvisas efter så lång tid i Sverige.
Men att de hade kunnat stanna här så länge handlade om att de i över tio års tid befunnit sig i process mot Migrationsverket. De hade levt på hoppet som möjligheten till prövning och överprövning hade erbjudit i tidsrespit. När det slutgiltiga utvisningsbeskedet damp ner kom chocken. De kände sig lurade.
Ibland är det mer humant att säga nej, än att säga kanske, kanske. Ändå präglar limbo vårt asylmottagande. Det gäller hela systemet, inte bara ensamkommande som lever med sviterna av gymnasielagen. I fallet med den nordkoreanska familjen är det svårt att bli upprörd annat än för deras skull. Antalet nordkoreaner som söker sig till Sverige är extremt litet, och ingen kan betvivla deras utsatthet.
Men människor utnyttjar också systemet för att inte behöva återvända. Det undergräver förtroendet för asylpolitiken. Forskare vid Delegationen för migrationsstudier presenterade i går rapporten "De som inte får stanna: Att implementera återvändandepolitik". Forskarna har intervjuat ett 40-tal "frontbyråkrater", tjänstemän på Migrationsverket, inom polisen och företrädare för civilsamhället. Slutsatsen är att de personer som har fått avslag på sin asylansökan inte motiveras att återvända i tillräckligt hög grad.
Återvändande har fått stå tillbaka för andra politiska mål, som snabb etablering på arbetsmarknaden. Möjligheten till spårbyte räknar de dit som en förvirrande faktor. Det handlar också om att återvändande är ett lågstatusjobb inom myndigheterna. Trots att regleringsbreven är tydliga med att återvändande ska prioriteras har berörda myndigheter varken lagt pengar eller personal i den riktningen. På hemsidorna lyser återvändandeinformation med sin frånvaro.
Retoriken från migrationsminister Morgan Johansson har varit att ett nej ska vara ett nej. I praktiken är det inte det. Omkring 20 000 personer per år under perioden 1999-2018 har fått avslag, totalt 300 000 personer. Uppskattningsvis 60 procent har återvänt frivilligt eller med tvång. Det innebär att vi inte vet var 120 000 personer tagit vägen. De kan ha rest, men en stor grupp kan också vara kvar. Ett sätt att identifiera dessa människor är genom amnesti. Problemet är att varje sådan öppning skapar en förväntan på att fler amnestier kommer att ske framöver. Man skickar en signal genom myndighetssverige att ett nej i dag, kan vara ett kanske i morgon. Vad kan en handläggare med gott samvete säga?
Länge utgick svenskt mottagande från att asylsökande skulle få stanna. Fokus låg på integration. Eftersom migrationspolitiken har blivit mer restriktiv, behöver myndigheterna lika mycket introducera till återvändning. Det har de uppenbarligen inte gjort.
Eftersom man kan anta att de som söker asyl vill stanna, måste politiken byggas för den intressekonflikten. I dag är antalet förvarsplatser för de som inte vill lämna Sverige färre än 500 stycken. Polisen uppger i rapporten att de har möjlighet att göra fler arbetsplatskontroller än de gör. För om någon påträffas, står de ändå där tomhänta, utan lokal.
Frivilligorganisationer behöver också förändra sitt arbete. I stället för att komma med förhoppningar om ett liv i Sverige och ensidig kamp för rätten att stanna, borde de erbjuda stöd i processen att vända åter som många oundvikligen kommer behöva göra.