Migrationens dolda vinklar blottar svensk skuggvärld - På senare år har en rad faktaböcker som behandlar migrationens erfarenheter kommit ut. Gunilla Kindstrand har läst två av dem, båda skrivna av undersökande journalister. Den ena personlig, den andra mer politisk belyser de båda en osynlig värld.
I "Ingen plats för mig" berättar journalisten Katia Wagner om relationen till den unga tunisiska flyktingen Ghazi.
Wagner är en av dem som öppnade sitt hjärta. Första gången de träffades var under en reportageresa bland de ensamkommande som glidit in i samhällets skuggvärldar. Hjälplöst faller hon ut ur sin trygga yrkesroll, ner i en ömhet som hon inte kan motstå.
Hon försäkrar att hon under sina 25 år i journalistyrket alltid varit noga med att behålla yrkesintegriteten. Nu är allt annorlunda. "Jag är skör inför hans smärta, hans ensamhet, övergivenhet" skriver hon. Hon betraktar hans handleder, hans tunna nacke. "Det är något vekt över honom som jag inte kan värja mig emot".
Inte ens när han ansluter sig till IS kan hon förmå sig att helt överge honom.
Vi följer dem under sju år. Boken består till stor del av översatta nätkonversationer, kompletterade med rekonstruerade dialoger från resor och möten. Det är fragment lagda i mönster, förbundna av stor, stor känsla. Mycket utelämnas, troligen medvetet. Det gör att läsningen darrar.
När 17-årige Ghazi tillsammans med sina kompisar tog sig över från Tunisien i en liten läckande båt, med kex och choklad som proviant, verkar drivkraften ha varit leda och tonårsfrustration snarare än en överlagd plan för ett nytt liv. När de andra snart gråter av dödsskräck sitter han lugnt och plaskar med fötterna i vattnet och njuter av delfinernas lek. Han vill ha äventyr och frihet, och den trängtan för honom först till Italien, sedan Belgien, Tyskland, Sverige, Norge.
Friheten ter sig givetvis inte alls så ljuvlig som han föreställt sig. Den nya världen är kall, ensam och ofta brutal. Han blir bortschasad, misshandlad, berövas sin självkänsla. När den empatiska journalisten från Sverige kommer i hans väg blir hon snabbt hans kanske allra närmaste och strax är han inbjuden till hennes familj. Vänskapen utgår av svår social obalans. Den gången han vädjar om att få flytta hem till dem och lovar att alltid hjälpa till, att alltid var lydig, sammanfattar hon läget med orden " Vi vet båda två att det inte går".
Hans desperationen tilltar. Han tar droger, svarar undflyende när hon frågar, ljuger. Ändå fortsätter hon att trösta, peppa, uppmuntra "Det gör mig ledsen att du har det så här" är en återkommande replik. Med förakt betraktar hon de samhällets tjänstemän som hon anser sviker Ghazi: "Jag vill inte bli som dom. " Men engagemanget tär och hon blir alltmer uttröttad, utvakad, sjukskriven. Så krackelerar hennes livsvärld i kollisionen med strukturerna. Skuld och skam knackar på när hon inte orkar ännu fler resor, ännu mera självuppoffring.
Först när Ghazi ansluter sig till IS, anas visst avståndstagande och krav i hennes agerande. När han sedan, trotsande all sannolikhet, lyckas fly så finns hon där, tätt intill den biologiska mor han så länge avvisat.
"Ingen plats för mig" presenteras som Ghazis berättelse. Här och var finns detaljer som antyder att också själva bokprojektet är en gåva från henne till honom, med ambitionen att ge hans liv en mening. Ända är det inte Ghazis våldsamma erfarenheter, utan Katia Wagners ofrivilliga självporträtt, som till slut tar sig in i läsarens hjärta. "Ingen plats för mig" blir ett personligt vittnesmål om hur flyktingkrisen skakat relationen mellan människa och människa - och mellan människa och samhälle.
Elinor Torps "Vi skuggorna. Ett Sverige du inte känner till" ger samhällsdimensioner åt Wagners privata erfarenhet. Också Elinor Torp är journalist, och liksom Wagner belönad med prestigefyllda utmärkelser. Elinor Torp skildrar det skuggsverige som snabbt vuxit fram omkring oss. Här lever de människor som kommit till Sverige, med stora drömmar i packningen, och blivit kvar oavsett om uppehållstillstånd kommit eller ej. De har hamnat i lågavlönade eller oavlönade arbeten vid restaurangernas diskbanor, vid nagelskulptrisernas snabbt uppställda bord, vid städvagnar och rivningsställningar. Ofta är de anställda i tredje, fjärde, femte led. De bor kanske i källaren i hyreshuset intill dig, eller i våningssängar i lagret bakom din kvartersbutik eller i det tältläger du knappt kan urskilja från vägen. De är kollektivt osynliggjorda, och befinner sig mycket långt från välfärdssystemen.
Elinor Torp följer några av dem genom skitjobb, monumentala besvikelser, hot, livsfarliga situationer och rättegångar. Hon lyssnar till fackliga företrädare, inspektörer, jurister som successivt breddar porträttet av ett land som tappat kontrollen över sin arbetsmarknad. Pedagogiska skisser visar hur det går till när pengar går från vitt till svart framför allas våra ögon. En bister lista över politiska beslut (av alla färger) beskriver hur Sverige steg för steg öppnat för en arbetsrätts lig mardröm.
En av dem hon följer är Rakhmat Akilov. Akilov kom till Sverige under stulet namn, bodde på många adresser och arbetade bland annat som byggjobbare och asbestsanerare innan han fredagen den 7 april 2017 gick till historien som terroristen på Drottninggatan i Stockholm.
I förhören med Akilov kom skuggsamhället för första gången upp till ytan, skriver Torp. Desto märkligare att hon inte fördjupar sig i de delar av förhörsprotokollen som skapade de största rubrikerna, det vill säga där Akilov berättar att han arbetat svart i hus ägda av flera namnkunniga personer, bland annat en då folkkär komiker. Ägarna bedyrade ihållande att de inte sett, inte hört, inte vetat, inte haft ansvar.
Den här delen av Akilovs svenska erfarenheter blev, enligt Elinor Torp, en ögonöppnare för myndighet och medborgare. Men i hennes bok får den inget egentligt svängrum, trots att den utgör en mycket kraftfull illustration av de mekanismer hon vill gestalta. Att skuggorna kring oss kryper allt närmare vardagen och offentligheten, men att vi inget ser, inget hör, inget vet och inte tycker oss ha ansvar.