Mina förslag gäller dem utan skyddsskäl - Svaret på ett stort antal människors strävan att skapa sig en bättre framtid kan inte vara att de enbart av detta skäl ska beviljas asyl i Sverige. Det skriver juristen Eva Edwardsson i en slutreplik.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Det brister i intellektuell hederlighet när Simona Mohamsson i sin replik 4/7 vänder sig mot att migration ska kriminaliseras, vilket det inte står ett ord om i min debattartikel. Vidare återger Simona Mohamsson att jag skulle ha invändningar mot medkänsla i migrationspolitiken, när jag i själva verket sagt att svensk migrationslagstiftning inte enbart kan bygga på medkänsla. Simona Mohamsson blandar dessutom argument som gäller frågor om rätten till asyl med andra typer av migration.
I fråga om det sistnämnda är Simona Mohamsson inte ensam. Det som driver människor på flykt är främst förföljelse, krig och fattigdom. Något som regelmässigt utelämnas i den migrationspolitiska debatten är att enbart de två förstnämnda skälen - förföljelse och krig - kan ge rätt till asyl. Fattigdom är inte skäl att beviljas asyl i vare sig Sverige eller andra länder som ratificerat FN:s flyktingkonvention. Svaret på ett stort antal människors strävan att skapa sig en bättre framtid kan inte vara att de enbart av detta skäl ska beviljas asyl i Sverige.
De sex förslag på områden där svensk lagstiftning borde kunna ändras som jag tog upp i min debattartikel från den 29 juni 2019 rörde inte Sveriges strävan att ha en generös flyktingpolitik och inte heller frågan om permanenta uppehållstillstånd eller rätten till familjeåterförening för de som beviljas asyl. Förslagen gällde de tusentals personer som inte har skyddsskäl. Genom att införa lagstiftning som till exempel gymnasielagen minskar Sveriges möjligheter att ställa upp för dem som har verkligt behov av internationellt skydd.
Simona Mohamsson har dock fått mig att fundera över det ofta använda begreppet "pull-effekter". Det kan vara onödigt att använda uttrycket, eftersom det högst sannolikt är ovan nämnda push-effekter som ligger bakom migrationsströmmar. Icke desto mindre finns det justeringar i svensk migrationslagstiftning som borde göras.
Sverige borde maximalt anpassa utlänningslagen till vad som gäller enligt EU:s direktiv. Då skulle den relevanta frågeställningen ("saken") i asylprocessen vara ja eller nej till att beviljas status som flykting eller alternativt skyddsbehövande. Enligt utlänningslagen är "saken" alltid "uppehållstillstånd", vilket det finns åtta-nio olika varianter av, något som blir en administrativ börda i varje enskilt ärende.
Sverige borde snarast besluta om vilka länder som ska ses som säkra tredjeländer. Asylsökande från säkra tredje länder borde heller inte kunna beviljas tillstånd att arbeta under handläggningstiden, så kallat AT-UND.
Det är min bestämda åsikt att asylsökande i Sverige idag behandlas rättssäkert och får en rättvis och professionell prövning. I enstaka fall kan det brista, men inte generellt och inte på så sätt att de som utvisas riskerar skyddsgrundande behandling.
Om vi lämnar asylrätten och går över till annan migration kan jag hålla med om att invandring handlar om frihet. Men Simona Mohamsson bortser från att det finns behov av ömsesidighet mellan länder dit in- och utvandring sker. Om det hade rört sig om handel med varor skulle ju alla förstå behovet av ömsesidighet och bytesbalans. Ingen skulle acceptera en ordning där andra länder tullfritt skulle kunna exportera sina varor till Sverige medan svenska varor skulle drabbas av höga tullar vid export till samma länder. I fråga om arbetskraftsinvandring från tredje länder fungerar dock svensk lagstiftning just så.
Sverige är med i EU och del av EU:s stora gemensamma arbetsmarknad, som gott och väl kan täcka Sveriges behov av arbetskraftsinvandring. För att tillgodose behovet av högt kvalificerad arbetskraft, till exempel 60 000 IT-specialister från Indien räcker det med EU:s blåkortsregler.
Simona Mohamsson säger att alla som vill leva, arbeta och betala skatt i Sverige ska tillåtas göra det. Men ska det räcka att tjäna 13 000 kr per månad, det vill säga inkomstskatt på 2 047 kr per månad när det sedan blir svenska skattebetalare som får bekosta alla sociala förmåner, inklusive den framtida pensionen?
Eva Edwardsson
före detta kammarrättsråd, docent i offentlig rätt, ledamot av Uppsala kommunfullmäktige (L)