Mysteriet med den ljusblå slöjan - Om en vecka samlas det där partiet som kallar sig liberaler för konferens, men svaret på frågan som alla undrar över gavs redan på den nyss avslutade internationella kvinnodagen.
Varför är ledningens relation till partiets mest medieomsusade och populära politiker Birgitta Ohlsson så skruvad?
Varför kommer hon aldrig att bli partiledare?
Svaret finns i partilogiken, eller den lilla deckaren vi kan kalla Mysteriet med de ljusblå slöjorna.
För några veckor sedan utbröt infekterat meningsutbyte över att representanter för svenska regeringen - kvinnor - vid statsbesök i Iran burit huvudduk. Argast var Jan Björklund. I flera dagar gormade han om vilken dålig signal detta var till svenska kvinnor i svenska förorter som inte ville bära slöja. I den målkonflikt som förelåg viftade han bort alla motargument. Han tyckte, skrev han, att det var bättre att ha ett möte i Sverige. Mellan raderna sa han att ett där inga kvinnor alls representerade Sverige vore en rimligare lösning än den regeringen valt. Ett slags omvänd kvotering alltså. Och det gamla marknadsliberala argumentet om att handel mellan människor och länder skapar frihet och att man på vägen för att uppnå sådan måste kompromissa med vissa principer, det tog den liberala partiledaren inte i med tång.
Han bet sig fast.
Varför var han så envis?
En förklaring finns i själva saken. Jan Björklund tycker att slöjan är ett uttryck för ett vedervärdigt förtryck, inte bara i den religiösa diktaturen Iran utan också i Sverige. Han ligger där i linje med många liberaler, där utveckling gått i riktning att man bör låta staten - den så förhatliga - reglera saken. Individer ska helt enkelt inte fritt få använda vilka kläder de vill.
Det ligger nog en del i den förklaringen.
Men också i den om det våta fingret. I takt med att identitetspolitik och kulturella konflikter tagit över samtidsdebatten har efterfrågan på hårda tag ökat. Jimmie Åkesson leder utvecklingen, och formulerar problemen, men Jan Björklund vill inte hamna för lång efter. För femton år sedan var hans parti det ledande i att ställa krav i integrationspolitiken, och blev framgångsrikt bland annat tack vare det.
Också det perspektivet bör man ha med.
Men det förklarar nödvändigtvis inte ihärdigheten. För att förstå den får man inte missa en tredje aspekt.
Det interna kriget.
Jan Björklunds var inte först in i debatten. På morgonen den 12 februari twittrade Gulan Avci en bild på västerländska politiker utan huvudduk i möten med muslimska statsmän. Bilderna visade inte möten i Iran. Det var som att jämföra äpplen och päron, varför hon strax fick mothugg.
Då klev Jan Björklund in.
Gulan Avci är sedan två år ordförande för partiets kvinnoförbund. Hennes bas är björklundtrogna Stockholms stadshus. Hon har varit ersättare i riksdagen också. Men mest intressant i sammanhanget är att hon nuförtiden ofta nämns som potentiell efterträdare den dagen Jan Björklund slutar.
Detta eftersom hon inte är Birgitta Ohlsson.
Och Birgitta Ohlsson avskyr de i det här partiet. Åtminstone i partiledningen och nere i Skåne och ärligt talat på rätt många håll i landet.
För bara några år sedan lät de alldeles tvärtom, det var före förra valet, då kunde man i telefon höra tidigare Ohlsson-skeptiker tala sig varma för hur hon mognat, vuxit och nu var redo för större uppgifter. Strax efter valet hade hon en majoritet i partiet bakom sig. Men ingen krävde Björklunds huvud på ett fat, varför tid för honom skapades, och vips hade han säkrat sitt stöd. Ohlssons kampanj dog. Och där är partiet i dag - med en Birgitta Ohlsson som hänger sig kvar, alltmer impopulär, efter att andra kandidater, Erik Ullenhag till exempel, tröttnat och dragit vidare.
Medan Birgitta Ohlsson ger upphov till artiklar och krönikor och debatter med sin nya bok - en skrift i vilken hon formligen tigger partiet om att ge ett rakt besked; jag funderar på att sluta så vill ni ha mig till något får ni faktiskt lov att börja höra av er - stärker de nya påläggskalvarna sina positioner.
Så långt de interna partiintrigerna.
Man kan tycka att detta är ytligt, att personstrider och spel inte har så mycket med politiken att göra. Jag tror annorlunda.
I veckan firades internationella kvinnodagen. Enligt rådande tradition började man då bråka om något relativt lättviktigt. I år var det ett antal gubbar i en byggfutt som bytt hjälmarna mot pussy hats, och det skulle alla prompt ha en åsikt om. (Har du mot förmodan missat den nyheten kan du gott ignorera den, men googla pussy hat efteråt för det tillhör allmänbildningen. )
Jag hade för min del min fulla uppmärksamhet riktad på ett enda parti.
De där som kallar sig liberaler.
Hur högtidlighöll denna i sammanhanget anrika församling dagen, eller mera bestämt: vem gjorde det?
Gulan Avci satt i SVT Forum och talade om hedersförtryck, hon skrev debattartiklar om hedersförtryck och hon var i Kungsbacka och talade om hedersförtryck. Hon delade artiklar om att Sverige borde sluta ta emot "moralpoliser bara för att de är flyktingar". Och hennes gamla förslag att förbjuda slöja bland förskolebarn snurrade runt ett varv till.
Birgitta Ohlsson talade också om hedersförtryck. Men också om annat. Hon skrev i Bohusläningen om aktivisten Malala Yousafzai och vikten av att prioritera kvinnors utbildning i biståndspolitiken och i Metro om "sjuka kvinnoideal som får dig att tona ner din glädje". Hon snackade i radio om hur man gör män till feminister. Och i Dagens industri hedrade hon Ann Wibble - Sveriges första kvinnliga finansminister - med uttalandet att varje kvinna bör ha 100 000 på bankkontot.
Avci och Ohlsson, visade kvinnodagen, har inte motsatta åsikter men prioriterar olika. Och det är i prioriteringarna politikens innehåll avgörs.
På det sättet är personkonflikter och internbråk - också de mest lumpna - relevanta för vad som blir politisk verklighet.
Hur konflikten ska avgöras?
Ingen aning.
Utifrån sett vore den rimligaste lösningen att Birgitta Ohlsson blev centerpartist. Där skulle hon uppskattas. I sin jakt på större marknadsandelar har centerpartisterna ett omättligt behov av företrädare som inte firar jul med folk från skogskooperationen eller LRF. Och Jan Björklunds parti skulle i lugn och ro kunna få fortsätta vara en förening angelägen för några familjer av rättrogna.
Detta kommer emellertid inte hända.
För så fungerar inte partipolitik.