Nej, allt går inte bra nu. Välfärden kräver reformer. - Finansminister Magdalena Andersson (S) talar gärna och ofta om satsningar. Det gjorde hon också när riksdagen häromdagen diskuterade regeringens budget för 2017. Hon talade om satsningar på infrastrukturen och på välfärden. Budskapet från henne och från statsminister Stefan Löfven (S) brukar vara att det går bra nu.
Men de 10 extra miljarderna till kommuner och landsting, som regeringen gjort så mycket väsen av, kommer inte att räcka långt. Det framhöll SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, redan för några månader sedan och varnade då för omfattande skattehöjningar de kommande åren när kostnaderna för vård, skola och omsorg växer snabbare än skatteintäkterna.
Den bedömningen delas av Riksrevisionen, som i en debattartikel i Dagens Nyheter för några dagar sedan riktade skarp kritik mot regeringens budget. Centralt i kritiken är att regeringen underskattar hur befolkningsökningen, med en växande andel av både äldre och barn, påverkar kommunerna de närmaste åren.
Riksrevisionen varnar för att det kan krävas "betydande neddragningar i den kommunala välfärden fram till 2020". Alternativen är skattehöjningar med i genomsnitt 2 procentenheter eller höjda statsbidrag med 50 miljarder kronor.
Enligt Riksrevisionen saknar regeringen finansiering för åtgärder för 17 miljarder nästa år och menar att det saknas stöd i det finanspolitiska ramverket för en sådan försvagning av det offentliga sparandet.
Och värre kan det bli de kommande åren om regeringen väljer att skönmåla och inte förmår anpassa sin politik efter hur verkligheten ser ut. Den verklighet som kommun- och landstingspolitiker runt om i landet dagligen måste förhålla sig till.
Riksrevisionen pekar på ett antal finanspolitiska risker inom en nära framtid: svårigheter att rekrytera personal inom välfärdsyrkena, behov av integrationsinsatser, ökande sjukskrivningstal och fallande pensioner, bostadsbrist samt hushållens växande boskulder. Allt detta kan kräva buffertar i de offentliga finanserna, det måste finnas något undanlagt i Magdalena Anderssons omtalade lador.
Avgörande för hur det går med välfärden de kommande åren är sysselsättningen. Nyanlända som har fått asyl blir kommunernas ansvar och behöver bostäder, skola och arbete. De kommer ut på en tudelad arbetsmarknad, där den som har en bristfällig utbildning är närmast chanslös.
"Den största klyftan i Sverige går mellan dem som har och dem som inte har ett arbete", sade exempelvis Jakob Forssmed (KD) i riksdagens budgetdebatt.
Den klyftan riskerar att vidgas ytterligare de närmaste åren och följden blir då ökat utanförskap. Utbildning är viktigt, men det kommer också att krävas fler enkla jobb med lägre löner. Men än så länge finns inga tecken på att regeringen fullt ut inser behovet av att reformera arbetsmarknaden så att den öppnas för fler. Reformbehov finns även på andra områden, inte minst på bostadsmarknaden.
Stödet för välfärdsstaten är starkt i Sverige, men det kan snabbt urholkas om inte samhället levererar på grundläggande områden, om inte vården, skolan och polisen fungerar tillfredsställande. Regeringen måste våga se verkligheten som den är och söka stöd över blockgränsen för de reformer som kommer att krävas de närmaste åren.