Om någon förstår opera så är det barnet - En värld där man hela tiden byter kläder med varandra, bråkar, blir sams och sedan osams igen, sjunger i stället för att prata, tjurar och orerar i märkliga poser. Är det någon som verkligen förstår operans värld så är det barnet.
"Ta gärna med ett barn!" föreslås numera allt oftare i samband med mitt arbete som operakritiker. För inte så länge sedan hade man kanske tyckt att det lät lite egendomligt. Ta med ett barn till operahuset? Opera - denna sofistikerade kombination av tragiska livsöden och filosofiska reflektioner - kan väl inte vara något för barn. Eller?
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Funderar man på frågan så inser man likväl att det finns få konstarter som är bättre anpassade för barn än opera. Här finner vi en värld där kvinnor och män kontinuerligt byter kläder med varandra, blir osams, sams och sedan osams igen, sjunger i stället för att prata, tjurar och orerar i besynnerliga poser, och unnar sig att leva ut starka känslor för relativt obetydliga händelser. Vilket barn skulle inte kunna känna sig hemma här?
Fler och fler operahus har under senare år insett fördelarna med att få in fler barn genom dörrarna. En faktor är säkert den dominerande kundkretsens alltmer grånande hår. Eftersom vanliga skolutbildningar så sällan bjuder på operaerfarenheter har många operahus blivit tvungna att egenhändigt kultivera nästa generations biljettköpare. En annan orsak kanske har att göra med den alltjämt växande ekonomin runt minderåriga och hur många samvetstyngda föräldrar villigt betalar för barnens till synes oändliga behov av underhållning och pedagogisk utveckling. Även om man förlorat vanan att köpa biljetter till sig själv så öppnar man gärna plånboken för barnen.
Just ett sådant dåligt samvete blev själva huvudämnet för Kungliga Operans senaste framgång, en barnopera skriven av författaren Pija Lindenbaum till musik av Niklas Brommare. "När då då?" (recenserad i SvD 14/10) handlar om en pappa som lovar sin dotter, Bobo, att de ska resa till roliga ställen som Bollnäs och månen, men som aldrig hinner. Bobo spelas av tre personer, en sångare, en dansare och en skådespelare.
Jag önskar att jag hade kunnat rapportera att operan är ett mästerverk, men tyvärr fick jag inte tag på några biljetter. Alla föreställningar har varit i stort sett slutsålda. Kanske får jag en andra chans när operan senare i november flyttar till Helsingborg. Möjligen kommer några fler föreställningar av "Världens bästa tårta", en annan höstsuccé som nyss avslutade en turné i Västra götaland. Annars får man nöja sig med andra musikrelaterade familjeaktiviteter som anordnas under höstlovet - från guidad rundvisning bakom kulisserna och barnvänliga konserter - till workshops där barnen själva får producera en hel operaföreställning. Under tiden bokar jag biljetter till en ny produktion av Humperdincks "Hans och Greta" som öppnar på Londons Royal Opera House om några veckor.
Det sistnämnda verket, som fick sin urpremiär i Weimar 1893 under Richard Strauss, komponerades av Richard Wagners assistent, Engelbert Humperdinck. Det var hans första opera och förblir hans mest kända verk, inte för att det är en enkel "barnopera" utan snarare för att den är så ambitiös i sin korsning av wagneriansk orkestermusik och folkmusik, komedi och skräck. Operan hyllades så högljutt av flertalet tyska kritiker att den av vissa till och med jämfördes med von Webers "Der Freischütz" som det verk som skulle föra den tyska operatraditionen vidare.
Ur detta perspektiv är Humperdincks opera en utmärkt förebild för alla barnoperor. De flesta misslyckade barnoperor jag sett har fallit på att de saknar ambitionen att verkligen utmana publiken, och tämjer både musik och libretto för att framstå som "barnvänliga". Visst finns det operor som är olämpliga för barn på grund av sin längd eller sitt våldsamma innehåll. Sådana egenskaper har dock inget med verkets konstnärliga strävanden att göra. De flesta barn tycker om att bli utmanade och möter det experimentella inom teater och musik med glada och öppna sinnen. Det är vi vuxna som tenderar att bära med oss en mångfald av fördomar kring hur opera "bör" vara, låta eller föreställa vår värld. Barn är däremot ofta bättre på att uppskatta verket för dess egna förtjänster. Föreslår någon att jag ska ta med mig ett barn till operan tar jag därför gärna tillfället i akt. Jag uppmanar er att göra detsamma.
(Arabesque)
Brittens efterträdare som konstnärlig ledare för festivalen han grundade i Aldeburgh var Oliver Knussen, känd i Sverige genom Konserthusets tonsättarfestival 2016. Han avled för endast några månader sedan, men hans tonsättning av Maurice Sendaks älskade berättelse om en busig pojkes raseriutbrott förblir en av tidernas allra mest framgångsrika barnoperor. Avancerad teknik för röst och orkester skapar både skräck och fantasifulla drömmar.
(Kungliga Operan)
Operans succé med den aktuella "När då då?" följer på förra årets framgångsrika barnoperapremiär av Johan Ramström och Sigrid Herrault, baserad på Rose Lagercrantz bok om Ilon Wiklunds flyktingsresa från Estland till Sverige under kriget. Operans kanske största styrka består av att den utgår från barnets eget sätt att se och höra och detta får rent magiska konsekvenser.
(Naïve)
När den franska författaren Colette tillfrågades 1916 om hon kunde skriva en opera tog det bara åtta dagar innan hon var färdig med "L’enfant et les sortilèges". Men eftersom han var i aktiv tjänst under kriget blev Ravel inte klar med den förrän åtta år senare. Tonsatt för stor orkester och kör, en opera att fröjdas åt med sin mångsidiga och livfulla musik, proppfull med magiska effekter och lyrisk fantasi.
(ENA Vinci records)
Hans Krása studerade i både Berlin och Paris under 1920-talet och tog den färgstarka musik han fann där tillbaka till när han återvände till födelsestaden Prag. Barnoperan "Brundibár" komponerades 1938 strax innan Krása fängslades i Theresienstadt. I lägret rekonstruerade han operan ur minnet. Nazisterna spelade in operan för att använda i en propagandafilm. Något år senare mördades Krása och hela ensemblen i Auschwitz.