Överlevnad i dödens mörka rum - Sex svarta vålnader med kropparna täckta av tyg vadar långsamt in över Hipps rökfyllda scen. Tygsjoken sträcks allt hårdare bakåt: var gestalterna kommer ifrån är okänt men att de är på väg rakt emot oss råder inga tvivel om. Scenen är placerad en bit in i andra akten i Cirkus Cirkörs föreställning "Movements", som från och med första ackordet pågår i mörker. Men det är inte bara dödens svarta rum som möter publiken, även om de ansiktslösa vandrarna påminner om liemän. Kvällens tema går i krigets och flyktens tecken, men genom hela föreställningen lösgör sig något starkare och som fungerar kontrapunktiskt - överlevnadsinstinkten.
Samtida cirkus kan vara många olika saker: akrobatik i oväntade scenrum, luftburen poesi, magi i David Lynch-stämning och så vidare. Cirkus Cirkörs grundare Tilde Björfors har blivit de brett upplagda, tematiska föreställningarnas mästare och som cirkusregissör hyser hon en särskild kärlek för trilogier. Och det är just en sådan som Cirkör i samarbete med Malmö Stadsteater nu fullbordat med tre majpremiärer på raken: "Borders" (2015), "Limits" (2016) och så, "Movements", som fick sin urpremiär i fredags.
Tråden som löper igenom de tre verken handlar om vår tids flyktingkatastrof. De är skapade mitt i en dystopisk verklighet som kanske bäst går att begripa när den gestaltas fysiskt: att människor tvingas lämna sina hem efter att ha bevittnat hur folk torterats och avrättats, och därpå trängts ihop i flock i sin jakt på frihet, skapar en sorts ärrvävnad i samhällskroppen. "Movements" är också den föreställning som lägger sig närmast såren och tydligast undviker effekter för underhållningens skull. Bland de medverkande finns artister som själva flytt och deras blotta närvaro skapar en allvarlig koncentration i ensemblen.
Alexandra Loonins text består av berättelser från några av de flyktingar som anlände till Malmö innan gränserna stängde. Fyra skådespelare (Tom Ahlsell, Oldoz Javidi, Karin Lithman, Johannes Wanselow) turas om att läsa direkt från manus varpå scenrummet öppnar sig: en grafitgrå vägg tornar upp sig som en mur och snart faller ett ymnigt regn över golvet. Föreställningen som sedan utvecklar sig är annorlunda på flera sätt: den nyttjar förhållandevis få redskap och äger ett långsamt tempo. Irya Gmeyners sång klättrar eftertänksamt runt bland tonerna samtidigt som artisternas olika nummer placerar sig tätt inpå temat.
Vid ett par tillfällen stjäl orden fokus från gestaltningen. Men i stort fungerar det nya allvarsgreppet väl. Så blir "Movements" en föreställning där publiken tillåts dröja vid komplexa bilder, snarare än att den rycks med i cirkusens fantasteri. Hoppet skildras genom Ashtar Muallems gulklädda flickgestalt, som genom olika balansakter intar ständigt nya skepnader: hon promenerar över folkets huvuden och tar stöd i deras händer, svingar sig i tygsjok genom rummet eller kränger sig akrobatiskt inuti en kroppsstrumpa. Cirkörs återkommande allkonstnär David Eriksson proppar snubblande munnen full av bollar och gestaltar på så sätt den övermäktiga uppgiften hos de volontärer som bistod med tid och kraft när flyktingarna anlände i tusental.
Jag har aldrig funnit mig le så lite under en samtida cirkusföreställning som nu. Publiken lämnar salongen med bilden av en snurrande kvinna med brinnande klänningsfåll på näthinnan. Tilde Björfors må ha avslutat sin trilogi men en ny och svartare gren på Cirkus Cirkörs träd har vuxit ut.