Peka inte finger åt Trumps USA. Gör Sverige bättre. - Risken är att svenskarna inbillar sig att Trump inte finns i Sverige. Men i någon mening är han redan här.
Inte i form av den fysiska personen, naturligtvis, Donald Trump himself bor i USA. Och någon riktigt framgångsrik storflabbad sexist, rasist och mobbare har svensk politik tack och lov inte upplevt, ännu.
Men populismen finns här. Och den är på uppgång.
Även i Sverige känns denna blåbruna populism igen på föraktet för "etablissemanget". Den känns igen på skallet mot mångfald, tolerans, öppenhet, liberalism och frihandel. När Sverige visar generositet mot flyktingar beskylls hela landet för naivitet, ibland för förräderi.
Obehagligt, absolut. Så vad göra?
Det räcker inte att upprepa att siffror pekar åt rätt håll. Att det går bra för Sverige. Som den borgerliga alliansregeringen gjorde i valet 2014. Eller som statsminister Stefan Löfven (S) gör nu.
Alltför många människor upplever något annat. Att samhället på alltför många områden abdikerar, eller, som det heter i modernt språkbruk, inte levererar.
Alltför många är besvikna på verklighetens välfärd, på verklighetens trygghet.
Det är inte särskilt konstigt.
Till åtskilliga svenskars vardag hör stökiga skolor med fallande resultat. Försenade tåg i de nedfallna kontaktledningarnas tidevarv. En poliskår som saknar spaningsuppslag. Illa städade sjukhus. Bostäder som aldrig blir byggda. Osäkra anställningar. Ett militärt försvar som är lika ihåligt som argumentet att Sverige haft fred i tvåhundra år. Bredband som inte räcker ut på landsbygden. En vård och omsorg som inte kan nås för tillfället.
Politikerna kan göra som Hillary Clinton och hävda att motståndarens väljarskara består av ett antal sorgliga existenser. Men en sådan attityd går inte hem.
De rödgröna och allianspartierna behöver uppdatera berättelsen om Sverige. En vision. Framtidstro.
Det räcker dock inte. I botten måste ligga konkreta politiska förslag i sakfrågor, följda av handlingskraft. Kort sagt, en benhård vilja att förbättra medborgarnas vardagliga liv.
Kavla upp ärmarna och kör. Finns inte en politisk majoritet, så skapa en - över blockgränsen.
Bygg en skola på kunskap och studiero. Se till att polisen rycker upp sig och rycker ut. Forma en framtidstro även på mindre orter. Få fart på bostadsbyggandet, om så heliga kor måste slaktas. Stärk försvaret, det behövs både med och utan Nato. Fixa järnvägsunderhållet och plocka bort frustrerande gränskontroller. Gör vården och omsorgen tillgänglig.
Framför allt, ta människors oro på allvar.
Historien har inte tagit slut. Den liberala, västerländska demokratin har inte slutgiltigt segrat. Men berättelsen om varför den är så överlägsen har tystnat.
Den stora utmaningen just nu är den populism som griper kring sig i hela västvärlden.
Ett problem är att denna hårda match kan komma att spelas på bortaplan, på nationalisternas planhalva där invandring, identitet och synen på nationen är de tyngsta samhällsfrågorna.
Nu kan Jimmie Åkesson (SD) stå där i Aktuelltstudion och lugnt tala om USA-valet som "ett rejält slag mot etablissemanget, mot den politiska eliten, den mediala eliten, den kulturella eliten". Åkesson beklagade visserligen att det är just den obalanserade Trump som i USA får kanalisera dessa folkliga strömningar, men menar att ilskan är förståelig.
Han gör sig till talesman för "folket" och det sunda förnuftet. Populismens kärna.
Medan de etablerade partierna förpassas till "etablissemanget".
Det oroande med Trumps valseger är att gränser för vad som kan sägas förflyttas. Fördämningar brister när en person som uttrycker sig sexistiskt och rasistiskt, som mobbar och skrämmer människor, kan väljas till ledare för den fria världen.
När det som varit otänkbart blir det nya normala.
Men det är inte läge för etablerade svenska politiker att peka finger åt president Trumps USA. Långtifrån allt är frid och fröjd i den fjällhöga nord.