Per T Ohlsson Stöket i svensk politik har bara börjat - Den politiska säsongen har dragit igång med sommartalande partiledare, diverse utspel och ministermönstring på Harpsund inför höstens budgetproposition. Intrycket är att politikerna vill normalisera läget efter ett omtumlande år med flyktingkris, havererad decemberöverenskommelse och regeringsombildning.
När statsminister Stefan Löfven (S) och Liberalernas Jan Björklund framträdde förra söndagen var de fokuserade på den viktigaste frågan i senaste valet: skolan. Löfven vill göra höstlovet till "läslov". Sedan föreslog utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) fler matematik- och tekniktimmar i grundskolan.
Moderaterna efterlyser skärpningar i bidragssystemen för att öka incitamenten till arbete. Vänsterpartiet har upprepat kravet på ett återinförande av den destruktiva förmögenhetsskatten. Är någon förvånad?
Finansminister Magdalena Andersson (S) mötte pressen på Harpsund och tecknade som väntat en ljus bild av svensk ekonomi. Tillväxten ångar på och jobben blir fler. Hur mycket som beror på den rödgröna regeringen är dock oklart; den fick inte ens igenom sin budget för 2015.
I början av sommaren kretsade debatten, en smula yrvaket, kring "svenska värderingar". Det var ett tecken på att en ny konfliktdimension - om normer, kultur och nationell identitet - bryter in i svensk politik. Men höger-vänster-dimensionen är fortfarande central.
Senast i november skall regeringens utredare Ilmar Reepalu (S), tidigare kommunalråd i Malmö, lägga fram ett förslag om "rimlig vinstnivå" för privata aktörer i välfärden. Något regelrätt förbud finns inte på Reepalus karta, till Vänsterpartiets förtret, men det lär ändå bli livlig debatt på ett klassiskt vänster-höger-tema: avvägningen mellan offentliga intressen och privata.
I tisdags passade sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) på att presentera en lagrådsremiss för att stoppa privatiseringar av universitetssjukhus, ett rejält slag i luften eftersom ingen förespråkar något sådant.
Vad som pågår är en kamp om dagordningen inför en politisk höst då halva mandatperioden har förflutit och partierna börjar koncentrera sig på valet 2018. Men i en demokrati är det väl så intressant hur väljarna grupperar sig. Kan man spåra förskjutningar med långsiktiga konsekvenser för den politiska utvecklingen i allmänhet och för partiernas underlag i synnerhet?
I en ny bok, Svenska väljare, förmedlar statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg som vanligt tänkvärda iakttagelser och resonemang.
Liksom i tidigare studier från samma författare bygger Svenska väljare på de valundersökningar som sedan 1956 har genomförts i samarbete mellan Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet och Statistiska centralbyrån, SCB. Den här gången är det riksdagsvalet 2014 som står i centrum, ett val som resulterade i en prekär parlamentarisk situation. Inget block fick majoritet. De båda regeringspartierna, S och MP, förfogar endast över 138 av 349 mandat.
Länge framstod fem partier i riksdagen, två socialistiska och tre borgerliga, nästan som en naturlag. Idag består riksdagen av åtta partier - och senast blev det snudd på nio. Feministiskt initiativ, Fi, samlade över tre procent av rösterna; riksdagsspärren går vid fyra. I praktiken har Sverige numera tre block: det rödgröna med S, V och MP, det borgerliga med M, L, C och KD - och så Sverigedemokraterna, som övriga partier vill hålla utanför inflytande.
Trots en mer fragmenterad partibild är det mycket som förblir sig likt i väljarkåren. Valdeltagandet fortsätter att vara högt: 85,8 procent 2014. Klassröstningens betydelse avtar, men bara långsamt: arbetare och låginkomsttagare graviterar mer åt vänster, medelklassen åt det borgerliga hållet.
En ökad andel väljare med eftergymnasial utbildning har inte rubbat en obalans som bland annat tar sig uttryck i att Socialdemokraterna är kraftigt underrepresenterade bland väljare med universitetsstudier medan till exempel Liberalerna är överrepresenterade i samma grupp. Kvinnor lutar lite mer åt vänster än män. En annan gammal sanning som står sig är att landets norra delar är rödare än de södra och de södra blåare än de norra. Bland väljare födda utomlands behåller partierna till vänster ett övertag: sex av tio utlandsfödda röstade 2014 på S, V eller MP.
Men samtidigt pågår förskjutningar - demografiska, geografiska, sociala - som medför både problem och möjligheter när partierna måste förhålla sig till en väljarkår som blir allt rörligare över tid. Andelen som bytte parti mellan valen var 11 procent 1960. I valet 2014 var den 35 procent, inte långt från rekordet 2006 på 37 procent.
Så hur ser partiernas väljare ut? Med ledning av de resultat som redovisas av Oscarsson och Holmberg kan man, helt ovetenskapligt, teckna följande schematiska porträtt, parti för parti:
* Moderaterna. Relativt välutbildade män i medelåldern, boende i storstad, privatanställda med hög inkomst. Det starka stödet i växande storstadsregioner är en plusfaktor för partiet, men på minussidan finns en svagare ställning bland kvinnor. Satsningen på att bli ett nytt "arbetarparti" har inte gett någon större utdelning. Endast en femtedel av M-väljarna definierar sig som arbetare.
* Liberalerna. Högskoleutbildade, medelålders stadsbor. Närmare hälften av partiets väljare räknas till gruppen med de högsta inkomsterna. Köns- och åldersmässigt ligger L-väljarna nära genomsnittet, vilket kan vara en tillgång, men partiet hämmas av sin starka elitprägel. Ett parti som vet bäst för dem som har mest.
* Centerpartiet. Kvinnor, lite äldre, bosatta på landsbygden eller i mindre tätorter. Partiet har fortfarande en tydlig landsbygds- och jordbrukskoppling, även om den avtar i takt med urbaniseringen. En viss vitalisering märks möjligen under Annie Lööf: 2014 gjorde C ett bättre val bland förstagångsväljare än bland samtliga.
* Kristdemokraterna. Här finns de äldsta väljarna; var tredje är ålderspensionär. Könsfördelningen är ganska jämn, tjänstemannayrken vanligast. En tredjedel besöker en gudstjänst minst en gång i månaden, men det rör sig om en liten och krympande grupp.
* Socialdemokraterna. Äldre, företrädesvis kvinnor, lågutbildade, uppväxta i mindre tätorter och anställda i offentlig sektor. Över hälften av Socialdemokraternas kärnväljare är äldre än 60 år. Tjänstemännen är numera fler än arbetarna. Mest illavarslande för landets största parti, vid sidan av ålderstigna sympatisörer, är det svaga stödet i storstäderna. I de två senaste valen fick S bara 21 procent av rösterna i Malmö, Göteborg och Stockholm.
* Vänsterpartiet. Kommunanställda kvinnor mellan 20 och 40 år med medelinkomst och hög utbildning, ofta inom pedagogik och kultur. Yngre väljare talar för V, men samtidigt håller arbetarprofilen på att slipas ned, vilket dämpar genomslaget för partiets reflexmässiga klasskampsretorik.
* Miljöpartiet. Unga kvinnliga akademiker med jobb i den kommunala sektorn. I valet 2014 var sex av tio MP-väljare kvinnor och 54 procent under 40 år. Hög andel studerande, liten andel pensionärer. Nästan hälften kommer från en större tätort eller storstad. Senaste valet blev en besvikelse för Miljöpartiet, som dessutom tappat i opinionsstöd. Men kombinationen ungdom-storstad-klimat innebär att "fallhöjden" är större än många tror. Miljöpartiet förblir en kraft att räkna med.
* Sverigedemokraterna. Den schablonartade bilden av SD-väljarna stämmer ganska väl med undersökningsresultaten. Lågutbildade män från landsbygd eller mindre tätorter. Endast 13 procent av SD-väljarna har högskoleutbildning och 62 procent är män. Arbetarprofilen är tydlig; andelen LO-anslutna, 29 procent, är klart högre inom SD än i hela valmanskåren. Men på en punkt bröts schablonen 2014 när SD fördubblade sitt väljarstöd till 12,9 procent: partiets ålderssammansättning liknar numera valmanskåren generellt.
Tidigare kom stödet mest från yngre väljare. SD uppfattades, med viss rätt, som ett parti för arga unga män. Så är det inte längre. Det tyder på att Sverigedemokraterna håller på att etablera sig bredare - och mer varaktigt - i väljarkåren. Särskilt på bekostnad av de största p