Pesten tog nästan alla i byn, de övriga svalt ihjäl - "Det verkar som om det inte bara var våra legoknektar som orsakade död och elände i Tyskland under trettioåriga kriget. Visst förekom pestepidemier också, och dem var väl soldaterna inte skyldiga till?"
Frågan sätter fingret på en viktig punkt: krig och epidemier sammanföll ofta i äldre tid. Men i vilken utsträckning påverkade krigen och soldaternas vandringar spridningen av sjukdomar? Hade de senare kommit i vilket fall som helst, oaktat fälttågen?
I många fall är det lätt att se ett samband. Åtskilliga farsoter spreds utan tvekan med arméerna, inte bara i soldaternas egna kroppar utan i ännu större utsträckning med trossen, den hord av människor som följde med i arméernas svans. Däremot är det omöjligt att koppla just pestutbrotten till krigen i sig. Pesten levde sitt eget liv, med periodvisa utbrott och decennielånga pauser, och för en nutida forskare är det i regel omöjligt att påvisa samband mellan utbrotten och andra händelser.
I folkminnet av trettioåriga kriget har pesten ofta sammankopplats med striderna och arméernas plundringar. Krig, pest och hungersnöd uppfattades som olika varianter av Guds straff. Det hände även att pesten och kriget sammanföll på ett sådant vis att epidemin fick avgörande betydelse för fälttåg och belägringar, som när den norditalienska staden Mantua bröts ned inifrån av pesten medan habsburgska knektar inneslöt staden utifrån. Sett till antalet lik var epidemierna betydligt mer dödsbringande än kriget. Krönikorna har gott om uppräkningar av släktingar som sveptes bort av farsoter, exempelvis i Sydtyskland åren 1633-1635. I Johann Jakob Walthers krönika från Elsass kan vi läsa att 4 392 människor avled i Strassburg inom loppet av 20 veckor år 1633.
Det ger sig självt att kriget inte gjorde epidemierna lindrigare. Ju fler smittade soldater som anlände, desto fler infekterades. Ju fler flyktingar som bar med sig sjukdomarna eller utsattes för dem, desto större spridning av bakterier och virus. Ett typiskt ögonvittne, doktor Johann Heinrich von Pflummer, berättar om en epidemi av "ungersk feber" i den sydtyska staden Überlingen 1634, och han noterar att de flesta som dog var tillresta bönder och fattiga stadsbor som levde under sämre ekonomiska och hygieniska betingelser än de burgna borgarna. Roten till det onda, menar von Pflummer, var att staden hade blivit överbefolkad på grund av att människor från landsbygden sökt sig dit, och de hade tagit med sig hästar och boskap.
HARRISONS HISTORIA - utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen
I åtskilliga ögonvittnesskildringar från epoken hamnar krigshändelserna i skymundan och framstår som förbiglidande olyckor som folk faktiskt kunde undfly genom att löpa till skogs. Från pesten fanns ingen sådan utväg. Den lutherske kyrkoherden Johannes Cervinus i hessiska Laubach miste hela sin familj - hustrun Dorothea och sex barn - under några få dagar till följd av sjukdom. Han var själv nära döden men överlevde, "kanske för att få uthärda ännu större elände än det som redan inträffat", som han tillägger i sin skrift. Cervinus beräknade det totala antalet döda i just denna epidemi till omkring hälften av bygdens invånare. I den lilla staden Grünberg förrättades 334 begravningar bara i augusti 1 335, varav 27 jordfästningar ägde rum vid en och samma ceremoni.
Andra iakttagare rapporterar liknande tragedier. Av en samlad befolkning i sydvästtyska Bietigheim på omkring 1 800 individer avled 585 år 1634, enligt stadsskrivaren Raph. Kyrkoherden Johann Daniel Minck i Bieberau, inte långt från Darmstadt, räknar upp 25 överlevande av en befolkning på något fler än 300 individer. Han tillägger att av dessa 25 avled fyra av hunger kort tid senare. Här och var på orten, skriver kyrkoherden, låg lik och ruttnade innan man orkade samla ihop dem och vräka ned dem i massgravar.
Så nog dignade Europas folk under farsoter under första hälften av 1600-talet. Krigets olyckor kom inte ensamma.