Peter Weiss som flykting, författare och förövare - En ung man blir offer för omvärldens övergrepp - och gör sig själv skyldig till samma brott. I de självbiografiska romanerna "Exil" och "Diagnos" samt i hans brev till hustrun Helga Henschen möter vi Peter Weiss under barndomen, ungdomen och flyktingåren i Sverige.
Åren 1975-81 publicerade Peter Weiss en roman i tre band med en titel så oinsmickrande att den var lockande: "Motståndets estetik". Den börjar med att tre unga män, studenter och arbetare, står inför altarfrisen på Pergamonmuseet i Berlin och diskuterar den drygt tvåtusenåriga marmorns figurer på ett sätt som integrerar konstblicken med politiska motståndsidéer. Det är tidigt 30-tal, de är socialister och tänker erövra kulturarvet från eliten genom att omtolka det för folkflertalet, massorna eller arbetarklassen, dit också de flesta som en gång skapade konstverket måste räknas.
Gestalterna har autentiska förlagor, i likhet med de flesta som uppträder på boksidorna, men deras diskussion är författarens. Allteftersom romanen vecklar ut sin tidsföljd (ungefär 1930-45), framträder nya personer och agerar i och hanteras av historien. En del av dem gömda i ett alias, andra under välkända egennamn, som Karin Boye och Herbert Wehner (sedermera tongivande tysk socialdemokrat). De tar sig igenom den europeiska förkrigstiden, fascismens framväxt, spanska inbördeskriget, det nazibesatta Europa och det neutrala eller i alla fall krigsbefriade Sverige.
Från plats till plats diskuteras politiska skeenden och strategier samt konst, byggen och tankebyggen som människan skapat. Trilogin är dokumentär, med autofiktiva inslag från bland annat flyktingtillvaron, där människan ibland lever som kontraband. Men den är inte autofiktiv på det nutida, självinkännande viset utan mer som Proust: med uthållig språkvilja frammanas detaljerade tidsbilder, hela samhällsavsnitt, stora tankefigurer.
I de sistnämnda har Weiss dessutom valt att "autodiskutera". Han skriver inte repliker som karakteriserar personer. Det är hans bok och han är den som talar den till punkt. Det sker i samtal, analyser och uttryck för en ständigt närvarande syntes som knyter an till det utopiska från inledningen vid Pergamonfrisen: när arbetarklassen övertar produktionsmedlen är det otillräckligt, ifall man inte samtidigt och på egna villkor tillägnar sig det skapade och abstrakta som gör ett samhälle till en kultur. Och kulturarvet - om det är Gaudís arkitektur, frihetshjälten Engelbrekt eller Kafkas "Slottet" - är inget att konversera eller debattera om. Weiss samtal med andra romanfigurer och med läsaren söker varken demokratisk oenighet eller harmoni. Vart och ett av dem är ett kollektiv av argument som utmanar och hjälper varandra framåt, för att tanken skall orka bära ända fram till en "Motståndets estetik. ".
Peter Weiss dog sextiofem år gammal året efter det att sista delen av romanen kommit ut. Den vänster som han samverkat med under femton-tjugo års tid var då ett hus med vittrande väggar, men han hade skänkt det några bärande balkar, dramer som "Marat/Sade" och "Rannsakningen" men framför allt "Motståndets estetik" som är mycket anspråksfull och tungt intellektuell, men samtidigt poetisk och sensuell. Och underbart bråkig läsning. På varannandagbasis tycker man sig aldrig ha upplevt något mer värdefullt, alternativt mer svåruthärdligt. Men när verket efter år eller decennier flyttat in i läsarens bakhuvud sker en försoning mellan dessa kast. Syntesen uppstår, utopin tycks rimlig.
Bra författare återbrukar ofta sitt material. Detta liv och denna referensram är vad man har till sitt förfogande. Även om konsten, världen, kampen är ämnen man väljer, är man redan vald, av sin egen kropp och själ och förmåga. Weiss gick utöver sitt jags gränser med "Motståndets estetik", vill jag påstå. Men han hade dessförinnan skrivit originellt inom ramarna för det. Med anledning av 100-årsdagen av hans födelse har hans två främling-och flyktingromaner från tidiga 1960-talet återutgetts i en volym, "Exil". "Diagnos" gestaltar barndom och ungdom. "Brännpunkt" flyktingåren i Sverige från 1940.
Samtidigt har det kommit ut en liten bok där författarens äldsta dotter, Rebecca Weiss, med foton och kommentarer ger en försonad familjebild av samma människor som härjar i pappans expressionistiska böcker. Direkt förevändning för utgåvan är några upphittade brev från Weiss till första hustrun Helga Henschen, Rebeccas mor. Dess titel är citat ur ett av breven "Hur blind jag var för dig", och den är litet skev.
Breven som tryckts av i sin helhet och dotterns sammanbindande kommentarer mellan dem visar en ömsesidig blindhet. Det korresponderar också med Weiss egen beskrivning av förhållandet i "Brännpunkt". Hon arbetade med sitt, han med sitt, han reste bort för att kroppsarbeta eller skriva/måla, hon hälsade på och blev med barn. Första gången aborterades det, andra gången gifte de sig och fick Rebecca och arbetade vidare, var med sitt.
Det fanns inte plats för ett barn i ett äktenskap där Helgas konstnärliga avkomma av små skulpturer fyllde alla ytor och Peter tog spårvagn till sitt arbetsrum var dag. Rebecca försvarar dem nu med att de var för unga. 27 och 28. Barnet hamnade hos farföräldrarna i Alingsås ett par år. Hon uppger ljusa minnen av Mutti och Daddy, vilket skiljer sig abrupt från Weiss gestaltning av en sträng men osäker far och den brutala, sexualskrämmande modern i "Diagnos".
Rebecca Weiss bok är ett tidsdokument som rundar av knivarna och skärvorna i "Exil". En akt av harmonisering som inte har släktskap med den tätt surrealistiska barndomsskildringen i "Diagnos" eller den oförsäkrade kriskänslan i "Brännpunkt". "Diagnos" föds med författaren i Bremen 1916, som äldste son till en judisk man, men tredje till hans kristna hustru. Sex barn blir det i huset så småningom. Peter börjar räkna övergrepp mot sitt jag. Av halvbröderna, skolkamrater, lärare, modern. Hans liv måste gå som i hemliga tunnlar, för att undkomma och för att hitta sig själv. I "Diagnos" räknar han sig inte själv som förövare, men läsaren gör det. Scenen där jaget bedriver incest med sin lillasyster vore inte möjlig att publicera idag, annat än som dokument i en författares historia. Och i medvetande om att 1960-talets lättvindiga syn på sexualitet är passerad.
Om "Brännpunkt" berättar flyktingens historia - familjens flackande undan nazismen till London, Prag och slutligen Sverige, där Weiss fick lantarbeta som så många författare före honom, handlar "Diagnos" om främlingen; ett personlighetspräglande främlingskap som kom med honom ur moderlivet och växte vid hennes anblick. Han är en av litteraturens bortbytingar, det begåvade barn vars strategi blir att byta sig själv tillbaka och skapa sitt eget liv. Stilistiskt hade Weiss kommit långt när han publicerade "Exil"-verken. De är mer konst än de är estetik. Men de bryter sig ur sten med samma sårade envishet som de unga männen i "Motståndets estetik" studerar marmor.