Politik fortsatt utan verklighetsförankring - Den politiska hanteringen av de ensamkommande barn- och ungdomarna har varken varit medmänsklig eller humanitär.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
På hösten för snart fem år sedan kom ett stort antal asylsökande till Sverige. Totalt under 2015 kom 162 877 personer, vilket var mer än dubbelt så många som under 2014. Drygt två tredjedelar var män, den enskilt största gruppen var syriska medborgare. 35 369 registrerades som ensamkommande under 18 år. Åtta procent av dem var flickor.
På grund av den stora volymen som det inte fanns tillräcklig beredskap för, blev handläggningstiderna hos Migrationsverket långa. I augusti 2017 var den genomsnittliga väntetiden 559 dagar. Det ledde till att ett antal ensamkommande barn hann bli myndiga under handläggningstiden, vilket minskade deras möjlighet att få uppehållstillstånd eftersom Sverige har en mer generös inställning till omyndiga asylsökande.
Ytterligare en omständighet är att Sverige fram till första kvartalet 2017 inte tillämpade medicinska ålderstester för att fastställa huruvida den sökande var barn eller vuxen i lagens mening. Sådana har sedan införts, men inte utan svårigheter, vilket SvD har rapporterat om på nyhetsplats.
Den 1 juli 2018 trädde den så kallade gymnasielagen i kraft. Den innebar att cirka 9 000 av de ensamkommande mellan 17 och 24 år som ankom under en viss tidsperiod, fått sin sak prövad men bedömts sakna asylskäl, ändå medgavs uppehållstillstånd för att studera. Centerpartiet kallade lagförslaget “illa utformat och illa framtaget" men valde ändå att stödja det. Annie Lööf sade: "Efter detta beslut måste vi nu återgå till en långsiktig och förutsägbar migrationspolitik brett förankrad över blockgränsen".
Men nu vill C med MP och V lätta upp gymnasielagen och sexmånadersregeln efter avslutade studier för att skaffa jobb, vilket är kravet för att få uppehållstillstånd. Coronakrisen uppges som skäl, trots att SVT redan i februari kunde rapportera att endast två (2) av de ensamkommande som omfattats av lagen, fått jobb under samma månad. Det gör sannolikheten låg för att en förlängning till ett år skulle göra någon större skillnad.
MP vill se permanenta uppehållstillstånd för gruppen. Grön Ungdom förordar amnesti. De har starkt stöd hos dem i civilsamhället som har engagerat sig och tagit ett stort ansvar. Sett till varje enskild person kan man bara beklaga den horribla situationen de befinner sig i. Men hur ska den svenska migrationspolitiken kunna betraktas med respekt framöver om makthavarna enkom för denna grupp fortsätter uppfinna nya avsteg från lagstiftningen?
Och om den rättsliga prövningens utfall ändå inte respekteras av politikerna, varför talar de då återkommande om att "hedra asylrätten"? Det finns ju andra asylsökande, som inte har lika starka förkämpar i debatten. De ensamkommande som accepterade avslaget, och lämnade landet. De ensamkommande som ankom en vecka för tidigt till Sverige för att omfattas av gymnasielagen, men ändå lever i samma limbo. Asylsökande över 24 år, både kvinnor och män, vars situation inte skiljer sig nämnvärt från den som de unga männen under 24-årsstrecket befinner sig i.
Hela hanteringen har från början till den punkt där vi befinner oss nu varit präglad av makthavarnas ovilja att stå för något hållfast. Det gäller båda tänkbara positioner: antingen att vidhålla att den rättsliga prövningens utfall med dess överklagandemöjlighet måste gälla. Eller att plädera för amnesti, och kunna försvara det både rättsligt och moraliskt, även gentemot de ovan nämnda grupperna.
Men den långsamma kuperingen av svansen med rostig sax som Sverige har ägnat sig åt, är inte försvarbar. Att stegvis fördröja och förlänga en situation för en särskild grupp genom "illa utformade och framtagna" lagförslag som ger de enskilda individerna och deras omgivning små strimmor av hopp, men utan någon egentlig verklighetsförankring, det är bara grymt. Även om politikerna själva kallar det medmänskligt och humanitärt.