Professorer Rättsläkarnas integritet är hotad - Flera specialister i rättsmedicin säger nu upp sig för att de känner samvetsstress inför Rättsmedicinalverkets metod för åldersbedömning. Det är mycket olyckligt om rättsläkare tvingas överge sin integritet på grund av politiska viljeyttringar, skriver landets tre professorer i rättsmedicin.
Med anledning av debatten kring Rättsmedicinalverkets modell för åldersbedömningar har vi, landets tre professorer i rättsmedicin, kontaktats av företrädare för asylsökande med önskemål om en second opinion avseende enskilda bedömningar utifrån denna modell. Vi har även från rättsläkarkolleger och läkare med annan specialisttillhörighet fått frågan om hur vi förhåller oss till kritiken mot RMV:s modell. Vi har följt debatten och redovisar här kort vår syn på saken.
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
RMV:s modell för åldersbedömningar baseras som tidigare redovisats på två undersökningar: röntgen av visdomständer och magnetkameraundersökning av lårbenets nedre tillväxtzon (MR knä). Den första metoden är väl beprövad medan MR knä inte har använts tidigare.
Metoden MR knä baseras på tre studier, varav endast två var originalstudier. En senare originalstudie av Ottow och medarbetare med bättre metodologi ger inte stöd till de tidigare studierna och därmed inte heller till de grundantaganden som RMV:s modell utgår ifrån. Detta framgår även av Fredrik Tamsens i Läkartidningen publicerade analyser av RMV:s egna resultat. Med hänsyn till det av RMV accepterade magra och divergerande vetenskapliga underlaget var utfallet inte helt oväntat, och risken för ett sådant utfall har påpekats i ett möte med RMV:s metodgrupp och i ett mail till den metodansvarige för ungefär ett år sedan. Att det vetenskapliga underlaget var tunt har också påpekats.
Det är väl känt att lovande resultat från små studier med svag studiedesign tenderar att inte hålla måttet när de följs upp av större och metodologiskt starkare studier. Fenomenet, som kallas publiceringsbias, innebär att forskare och tidskrifter väljer att publicera resultat som är nydanande eller lovande medan resultat som är negativa, det vill säga som inte stödjer en hypotes, har svårare att bli publicerade. Detta är en av anledningarna till att man bör invänta resultatet av välgjorda studier innan man introducerar en ny metod. RMV har alltså fallerat i detta avseende.
Därtill kommer en rad problem som har påpekats av andra, exempelvis att modellen inte väger samman osäkerheten i de två metoderna. Dessutom tyder RMV:s resultat på att det utöver felaktiga grundantaganden föreligger ett systematiskt fel i de externa bedömningarna, då andelen fall med tidigare mognad av knä är betydligt större än vad som förväntas utifrån Ottows studie.
Vi ansluter vi oss därför till den metodkritik som har publicerats av flera rättsläkarkolleger och menar att metoden är behäftad med så pass genomgripande problem att det inte räcker att "skruva lite på den" utan att den bör ersättas av en beprövad metod.
Den rättsmedicinska yrkesverksamheten styrs av vissa grundläggande principer som är överordnade mer eller mindre kortlivade administrativa ideologier, just nu New Public Management och ackreditering. En sådan viktig princip är att rättsläkaren inte har något patientansvar och fram till i år tagit uppdrag endast från polis, åklagare eller domstol. Syftet är att rättsläkarens uppgift, att leverera partsneutrala slutsatser avseende medicinska fynd till rättsväsendet, inte ska kunna påverkas av lojalitet gentemot en part, till exempel patienten som förmodat våldsoffer. Ett konkret exempel på att detta fungerar är att rättsläkarkåren, till skillnad från vissa dogmatiska läkare i vården, har anpassat sig till det nya kunskapsläget beträffande så kallat skakvåld av spädbarn.
Rättsläkaren är ingens advokat. Det är därför mycket olyckligt om rättsläkare tvingas överge sin integritet på grund av politiska viljeyttringar. Vi måste ha styrkan att förklara för politiker att en uppgift inte blir mer rättssäker för att den läggs på en annan myndighet.
För den aktuella frågeställningen handlar det om att välja en metod för åldersbedömning som vilar på en stabil vetenskaplig grund. Kravet på metoden måste vara tillförlitlighet före precision, men de siffror som nu redovisats talar starkt för att RMV:s modell har ett större fel än vad som påståtts.
Vi ser nu att flera specialister i rättsmedicin säger upp sig för att de känner samvetsstress. Rättsläkarkåren är numerärt mycket liten och varje avhopp blir kännbart för dem som väljer att stanna inom specialiteten. Inom kort kan bemanningssituationen bli ohållbar och vi menar att det nu är hög tid att reformera delar av RMV:s verksamhet, där byte av metod för åldersbedömningar bör vara den första åtgärden.
Henrik Druid
rättsläkare, professor i rättsmedicin vid Karolinska Institutet
Anders Eriksson
rättsläkare, professor i rättsmedicin vid Umeå universitet
Ingemar Thiblin
rättsläkare, professor i rättsmedicin vid Uppsala universitet