Pulitzer författare Utsattes för rasism på Lidingö - Sveriges mest omtalade intervjuform - nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.
Vilda västern -romanen om en märklig svensk förändrade Hernan Diaz liv. SPG möter succéförfattaren i Brooklyn och pratar ensamhet, Pulitzer-tårar och barndomsåren på Lidingö.
En kylslagen morgon i Brooklyn Heights står Hernan Diaz i ett gathörn och pekar ut riktningen med händerna i rockfickorna: där uppe - i ett brownstonehus på en sömnig bostadsgata - skrev han In the Distance. Debutromanen som Pulitzernominerades 2018, återuppfann en hel genre och fick Hernan Diaz att gå från redaktör på Columbia University till att bli en av Amerikas mest omtalade författare. Boken utspelar sig under 1850-talet och följer en svensk immigrant - Håkan Söderström - på en vandring över den Amerikanska kontinenten. I jakt på sin förlorade bror rör han sig över stäpp och prärie, öken och tjäle. Täckt i stelnad jord och torkat blod passerar han mördade indianstammar, sinnesförvirrade guldsökare, sadistiska sheriffer och kriminella bordellmammor. Det är en roman om exil som ett själsligt tillstånd.
- Boken handlar om ensamhet, främlingskap och förvirring. Att vara fullständigt och radikalt ensamt på en plats du inte vet någonting om och som du inte kan navigera, säger Hernan Diaz när han slår sig ner i sitt vardagsrum på andra våningen.
En glipa i fönstret. Fågelsång och bilhorn. Solljuset drar en skarp linje över det nakna trägolvet.
- Boken talar till ett mänskligt tillstånd, vad det betyder att vara vid liv. Om vi alla blickar inåt tillräckligt hårt, även om vi inte ens lämnat vår hemstad, så är vi perplexa, förvirrade och bortkomna bara av själva faktumet att vi existerar.
Hernan Diaz förvrider armarna, lägger huvudet på sned och stirrar plågat upp i luften.
- Hur bisarrt är det inte att jag är här? Vad är det här för ställe? Om du bara tänker på det i två minuter, haha.
"En underbart skriven roman om en mans förvandling från pojke till mytisk figur", skrev Pulitzer-sällskapet, "Ett otroligt åstadkommande" fastslog New York Times. Paris Review utsåg den till en av årets bästa böcker och The Guardian kallade den för "Brutal, sorgsen och öm". Hernan Diaz - som haft idén i 20 år och började skriva romanen 2012 - svarade på en öppen ansökan när amerikanska bokförlaget Coffee House Press sökte manus.
- Det var i en kombination av fullständig förtvivlan och beundran för bokförlaget. Jag skrev en helt annan roman som aldrig publicerades. Den refuserades så många gånger att jag tappade räkningen. Det gjorde ont och var deprimerande. Sedan skrev jag en helt annan bok, den här, som också refuserades otaliga gånger.
In the Distance skrevs under sex år. På tunnelbanan, kaféer, bibliotek.
- Min 8-åriga dotter föddes precis när jag började med boken, så jag skrev var jag än kunde när jag än kunde. Tog fram min laptop och satte på mig hörlurar. Min passion för projektet räcker långt när det kommer till att isolera mig från omgivningen.
Hernan Diaz föddes i Argentina. Hans föräldrar - mamma psykolog, pappa filmskapare - var politiska flyktingar och flyttade till Sverige när han var två år. Familjen återvände till Buenos Aires när han fyllde nio och via London hamnade han slutligen i New York. Ett liv som främling har präglat författarskapet. Han minns barndomen i Stockholm.
- Några av mitt livs vackraste minnen är från Sverige. Jag växte upp på Lidingö och ville inte flytta därifrån. Vi släpades tillbaka till Argentina. Samtidigt var detta på 70-talet och den första vågen invandrare kom till landet, så jag fick också uppleva rasism. Jag blev slagen och kallad svartskalle. Men detta var isolerade händelser. Min barndom i Sverige var fantastisk.
Författardrömmarna föddes tidigt. Redan som sexåring skrev han dikter och tecknade serier. Med samma lekfullhet tog han 40 år senare sig an In the Distance.
- Jag visste att jag ville ha gamla rostiga vapen och sjuka trötta hästar. Det är ett sätt att utmana genren. Drar någon ett vapen i en western förväntar man sig att det ska vara en bra skytt. Jag ville inte ha spektakulära hästjakter nedför raviner. Jag är mer intresserad av långsamhet och misslyckanden.
Varför?
- Jag känner till det bättre. Dessutom lever vi i en tid som hyllar fart och framgång. Jag ville utforska motsatsen.
Var fick du namnet Håkan Söderström ifrån?
- Jag ville ha ett namn som ingen kunde uttala och ett "Å" eftersom det är ett slags sigill av främlingskap. Har du den bokstaven i ditt namn kommer du inte från häromkring.
Salter House, Brooklyn. Knarrande trägolv, klingande dörrbjällra. I hörnet står Hernan Diaz och balanserar en kniv i handen. Stålbladet väger på pekfingret. Blicken fokuserad, tanken fjärran. Plötsligt vaknar han till, fattar hastigt greppet i luften och placerar den åter på väggen. Han slår sig ned i fönstret och förklarar att fantasin väger tyngre än tingen. In the Distance är skriven helt utan research.
- Folk är väldigt upprörda över det. Fantasi verkar vara tabu, idag finns det en fetisch för fakta. Saker ska vara så som de är, antingen hur de uppfattas av våra sinnen eller hur de dokumenterats i historien. Varför ska vi ge upp fantasin? Det känns som ett självmord för litteraturen om det blir en dokumentär form.
Han kliar sig i pannan med fingertopparna.
- Jag behöver inte veta vilka sporrar man hade i Nevada 1857. På sin höjd har jag sett en buffel på zoo någon gång.
Är research överskattat?
- Ja. Det är fantastiskt när det kommer till vetenskap, men där ska du komma fram till resultat som kan mätas och prövas och jag ser inte litteraturen på det sättet. Att läsa är inte enbart att avkoda ord, det är att röra sig runt hål, bygga broar över tomrum, fylla i luckor. Läsning är en väldigt kreativ övning och research tar bort den magiska innebörden.
Hur litar man på sin fantasi?
- Antingen gör man det eller så gör man det inte. Det känns bara bra och man följer den känslan. Det är som att försöka förklara kärlek. Hur vet man att det är kärlek man känner? Jag vet inte, slutligen får man bestämma sig för den personen och fullfölja det. Att skriva en roman är samma åtagande: jag måste tro på det, mening för mening, scen för scen.
Hernan Diaz satt på ett kafé i Brooklyn när han nåddes av beskedet att han var en av Pulitzer-finalisterna.
- Jag satt och skrev och plötsligt kom en tsunami med email där vänner gratulerade. Pulitzer-juryn är väldigt hemlighetsfulla, man vet inte hur det går till, det annonseras bara. Två veckor senare fick jag ett brev på posten där det stod att jag nominerats.
Vad har det inneburit för dig?
- Den största gåvan, utöver att komma närmare författardrömmen, är att jag har fått träffa en massa andra författare och fått nya vänner. Jag brukade vara väldigt ensam. Jag var arg och bitter över att mitt arbete inte gett resultat. Jag drog mig tillbaka från livet, fick dåligt självförtroende och blev osäker. Det här priset har förändrat mitt liv på flera sätt.
Vad tänkte du när du fick det?
- Det var inga tankar. Bara väldigt mycket tårar.
Till Toppen