S är inte Sveriges största parti. Hur känns det? - Socialdemokraterna är inte längre landets största parti enligt Demoskops mätning. Men varför fladdar det i bröstkorgen hos dem som inte sympatiserar med partiet?
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Ett grått ljus faller över partihögkvarteret på Sveavägen. Skenet bedrar. Hösten är dramatisk. Opinionsanalytiker menar att vi ser det största skiftet i svensk politik på 100 år. Mönstret är känt, men de senaste månaderna har utvecklingen accelererat. I fredags kom Demoskops siffror: Sverigedemokraterna går om Socialdemokraterna som landets största parti.
På en graf ser det ut som att partierna kysser varandra farväl för fortsatt resa åt varsitt håll. Att Socialdemokraterna inte är störst förändrar i någon mening den svenska identiteten. Betongpartiet, dominanten, har varit med oss länge. Nu verkar det vara på väg att vittra sönder.
Sociala identiteter gör att vi kan få ihop vår lilla värld med den stora och dået med nuet. De gör världen begriplig, och vi behöver den begripligheten för att må bra. Identiteter ger vad filosoferna kallar normativ signifikans. Nationalitet och ja, parti, är några kategorier som vi använder för att sortera klossarna i vårt inre. På så vis kan vi veta hur "jaget" passar in i "viet" under de drygt 30 000 dagar vi lever.
En identitet skapas i kontrast. Jag är kvinna, alltså inte man. Du är svensk, alltså inte dansk. Så fort man närmar sig ett objekt ökar nyanserna. Det är därför en politisk motståndare är trevligare på tu man hand än i tanken. Eller partisamarbeten möjliga över fler gränser på kommunnivå. Om man verkligen tar hänsyn till variationerna i åsikter som personer som röstar på samma parti har, inser man snart att åtta riksdagspartier inte är särskilt många.
Att tillskriva alla inom en grupp vissa egenskaper är dock skönt. I krångliga termer kallas det essentialisering. Studier har visat att barn gör det här redan från fyra års ålder. Hjärnan vill skapa ingrupper och utgrupper. Med en tydlig utgrupp kan man motivera de mest bisarra saker. Som att avpollettera en socialdemokrat för att den blivit kär i en sverigedemokrat, som Nina Burchardt (S) i Hudiksvall fick erfara.
På 1970-talet använde de borgerliga partierna definitionen "icke-socialistiska" om sig själva. De var ett alternativ till socialdemokratin. Nu ser höger- och vänsterkanten annorlunda ut. Hur kommer den borgerliga identiteten att förändras? Antingen framhärdar den. Eller så breddas identiteten till att inbegripa ett parti som talar sig varmt om folkhemmet från höger.
Eftersom S har dominerat svensk politik under lång tid och den politiska styrningen av samhällslivet varit stor har partiet präglat oss kulturellt. Nu förändras bilden av Sverige, även utomlands. Det påverkar oss på ett djupare plan. Vad är det att vara svensk? Som Adam Cwejman formulerade det i GP (15/11) står många handfallna inför det våld som välfärdsstaten utlovade skulle förhindras genom prevention ändå är här. Det är inte bara kriminaliteten som anses "osvensk", utan också de åtgärder som behövs för att stoppa den.
Fler partier och ökad väljarrörlighet vittnar oavsett om att våra identiteter är mindre cementerade än förr. Identitetsskapandet kryper dessutom uppåt i åldrarna. För att mildra den obehagliga bristen på fast mark dyker nya kategoriseringar upp, som den mellan "somewheres" and "anywheres" som snabbt vinner i popularitet.
Samtidigt återlanseras gamla. Ett begrepp som gjort comeback är Västvärlden. I boken "Identitetsillusionen" (Fri tanke, 2019) beskriver filosofen Kwame Antony Appiah hur det var i slutet av 1800-talet som man började prata om Väst. Tidigare hade man talat om Europa och innan dess, kristenhet. Kristendomen återkommer nu också i debatten som underförstådd (men inte alltid uttalad) kontrast till islam. KD talar om det judeo-kristna arvet och att visa respekt för landets kultur. Men snart uppstår problem, när det ska konkretiseras. Menade partiet att judar bör fira jul? (Willy Silberstein, Twitter 7/7).
Förvirringen kring vad allmänheten egentligen efterlyser speglas också i SOM-undersökningarna. Mellan 1991-2018 instämmer fler i påståendet att man borde satsa på ett samhälle som slår vakt om traditionellt svenska värden. Samtidigt minskar stödet för att man ska satsa på ett samhälle där kristna värden spelar en större roll. En liten ökning har uppmätts sedan 2014, men analytiker tolkar svaren som ett sätt att säga att man vill se minskat flyktingmottagande.
På vänsterkanten försöker man nylansera klassbegreppet för att återfå kontrollen efter en efterkrigsperiod med det fluffigare begreppet socioekonomisk status i fokus. Klassröstandet har minskat kraftigt och färre identifierar sig som arbetarklass. Men när gamla kategorier ska uppdateras blir det komplicerat även här. Sociologen Guy Standings klasstrappa har utökat Marx två klasser till sju. Proletariatet har blivit "prekariatet", människor med tillfälliga anställningar. Men Standing konstaterar att det är en så splittrad grupp att den inte riktigt kan kallas klass.
Tankesmedjan Katalys skapade ur SCB:s data en "objektiv" arbetarklass och menade att folk helt sonika borde definiera om sig.
Ja, om allt bara kunde bli som det har varit. Då skulle socialdemokratin inte backa. Borgerligheten inte sörja. Den svenska identiteten vara intakt.
När jag dödsstädade mina morföräldrars hus i röda Ådalen för några veckor sedan dök ett papper upp som hade legat gömt i en låda. På det satt socialdemokratiska partinålar hela vägen tillbaka till Tage Erlanders tid. I dag har Konsum mitt emot deras hus sedan länge stängt. Ryktet säger att även de röstade borgerligt på sluttampen.
Det kommer inte att bli lättare att hitta sig själv när man har så mycket att välja på och fundera över. Vi får hela tiden en mer raffinerad bild av människan. Kunskap om de genvägar som vår hjärna tar när den processar information. Vetskap om vårt genetiska ursprung i detalj - cirka 90 000 svenskar har testat sitt DNA.
Den romantiska tanken om ett folk fanns inbyggt den socialdemokratiska idén. Det är inte konstigt att folkhemsbegreppet återkommer i Sverigedemokraternas partiprogram. Det ger en känsla av enighet. Men närmar man sig bygget ser man att det består av spillvirke.
Det som kvarstår är den liberala staten av amerikansk modell, definierad utifrån bredare rättigheter. Fördelen är att den visat sig framgångsrik i att få människor som tror och tänker olika att leva tillsammans. Nackdelen är att den kräver mer av oss när identiteten ska formas. Men att hitta sig själv är en prövning som inget politiskt system kan befria oss från. Det är en viktig poäng med att vara människa.