Så ser svensk integration ut bortom fördomarna - Jens Ganmans och Mustafa Panshiris egenutgivna bok klättrar på försäljningslistorna. Författarna vill berätta om integration bortom känsloargument och fördomar. Och låta många olika människor komma till tals. Håkan Lindgren har läst en bok som är ett tidsdokument, men som hade behövt ställa ännu bättre frågor.
"Det är inte händelserna i sig som är det värsta", säger en polis om våldet i förorterna. "Det är känslan av att se något som resten av samhället inte verkar se. " Jens Ganman och Mustafa Panshiri vill se efter.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Ganman är journalist; Panshiri föreläser om integration för nyanlända. När Panshiri har ordet märks det att han har varit polis. Hans puls förblir alltid låg, även i stressande situationer.
Alltför ofta, skriver de i "Det lilla landet som kunde", har den offentliga diskussionen om invandringen handlat om "vilka ord som bör - och får - användas" än om "de faktiska, och för de flesta uppenbara, problemen i landets förorter och småstäder". Samt: "Godhet trumfade kunskap, medan fakta i många sammanhang var underordnade känslor. Detta samtidigt som vi - paradoxalt nog - hade en het debatt om ’faktaresistens’ och ’fejk news’. "
De har bland annat intervjuat FI:s tidigare partiledare Victoria Kawesa, historikern Henrik Arnstad och SD:s partiledare Jimmie Åkesson. Urvalet ser lovande ut, som om Ganman och Panshiri glatt struntade i debattens oskrivna regler för vem som bör tala med vem. Men lite för ofta vill de stoppa tillbaka intervjuobjekten i de åsiktsfållor där författarna redan från början vet att de hör hemma.
Ganman kan det där med personporträtt. Med några få meningar får han läsaren att känna att en annan människa sitter där, levande och närvarande. Han är sämre på att ställa skarpa frågor. Intervjuerna blir lite för pratiga utan att nå fram till något som bränns. När han träffar Kawesa börjar han gräla med henne - och anklagar sedan sig själv för bristande professionalitet. Gräl behöver inte vara fel i en intervjubok, så länge de leder till att något väsentligt blir sagt. Jag önskar att författarna hade Maciej Zarembas förmåga att - påläst och självständigt tänkande - sätta fingret på smärtpunkter som intervjupersonerna inte ens visste att de hade.
När Ganman och Panshiri träffar folk på en lunchrestaurang eller i en bönekällare märks det att de samtalar mer avslappnat med dem än med än med etablerade debattörer. Det är ett sympatiskt drag - bättre än motsatsen. I sådana situationer blir mycket mer sagt.
Trots deras goda intentioner att ge sig ut och lyssna till alla slags människor är de starkaste partierna i boken de kapitel som består av citat ur de senaste årens invandringsdebatt. Författarna samlar absurda, förnekande, upprörda och minnesvärda tidningsklipp, vilket gör boken till ett tidsdokument.
Och ibland hittar de sådant som gör ont. En polis berättar om den tonåriga flickan som trotsade sin rädsla och gick genom parken en kväll när hon såg ett väntande killgäng - man ska ju inte ha fördomar, det hade de sagt i skolan. Hon blev våldtagen.
Ganmans och Panshiris citatsamling visar ett land som kan flippa från den ena ståndpunkten till den andra, som om ingenting var viktigt. 2015 svarar statsminister Löfven "det finns ingen gräns" på frågan hur många flyktingar Sverige kan ta emot. Ett år senare inbillar sig inrikesminister Ygeman att vi kan skicka tillbaka 80 000 människor. Politiker som nyss tog avstånd från allt som påminde om nationalism viftar ihärdigt med flaggan: retoriken har svängt från en sorts känsloprat till en annan, men oförmågan att lösa konkreta problem består.
Bakom deras bok finns en större story som jag hoppas få läsa någon gång: hur detta välfungerande land så snabbt kunde förvandlas till ett dysfunktionellt samhälle. Det är ju inte bara invandring som Sverige inte klarar av. På många områden, från utbildning till politiskt ledarskap, syns samma inkompetens och nivåsänkning.
Konflikter är inte det värsta som kan drabba ett samhälle. Att konflikter uppstår är oundvikligt. Riktigt illa blir det först när ett samhälle förlorar förmågan att tala uppriktigt och konstruktivt om sina konflikter.