Samhällets olycksbarn - Jag har nu på min professionella ålders höst fått privilegiet att arbeta som läkare på ett ungdomshem. Detta är främst avsett för asocial, kriminell och missbrukande ungdom. I mitt yrkesliv har jag varit specialist i barnpsykiatri och i barnmedicin. De kunskaperna kommer väl till pass när jag får möta samhällets olycksbarn.
I veckan har Ekot publicerat upprörande reportage om hur dessa unga marginaliserade bemöts. Fragment av dessa skildringar kan jag känna igen. Som att fullständigt oregerliga unga avskiljs för att återfinna ett lugn. Ordet isolering har förekommit och säkert har misstag begåtts - som i all annan vård.
Det kan handla om elever som drabbats av ett fullständigt raptus. De slår sönder hela inredningen från enklaste stol till dyra tv-apparater. Veka förmaningar hade hjälpt likt en ropandes röst i öknen. Dessa kaotiska situationer kräver aktiv handling ofta med fysiska inslag. Betänk att ett ungdomshem inte är en psykiatrisk klinik där man kan ge en lugnande spruta - sådant är förbjudet. Här gäller det att skapa ett terapeutiskt lugn i rödaste rappet. Annars riskerar den förtvivlade att hamna i ett förlamande limbo.
Det föreligger ett tungt tryck på anstalterna. De ensamkommande flyktingbarnen som det gått snett för har omkullkastat flera terapeutiska perspektiv som funnits. Många av dem bär med sig ett psykiskt bagage av övergrepp, misshandel och djupaste förnedring. Oftast kan man inte nå dem; svenska terapeuter kan ju varken farsi, darhi eller arabiska. I detta språkliga tomrum spränger desperationen alla gränser.
På ungdomshemmen finns enbart högst begränsade sjukvårdsresurser och den stora majoriteten behandlingsassistenter har knappast någon medicinsk erfarenhet. Ändå är jag imponerad över hur de arbetar med en adekvat terapeutisk distans kopplad med en empatisk närhet.
Det som egentligen fallerar är de sjukvårdande institutionerna. Hur många gånger har jag inte remitterat ungdomar som varit klara självmordsfall, haft psykoser eller varit påverkade av droger till psykiatriska kliniker. Jourläkarna har helt sonika sänt tillbaka dessa inläggningsfall till en institution som varken äger intensivvårdsresurser eller personal som har kompetens att ta hand om sjuklingarna.
Det är ofta dessa som kommer att avskiljas i väggfasta rum utan möbler eller andra föremål som kan användas som destruktiva vapen.
Det är samhällets plikt att ta hand om barnen så otadligt detta nu är möjligt. I stället har psykiatriska slutenvårdsavdelningar lagts ned överallt och psykiskt sjuka kastas ut på gatan på grund av platsbristen.
När jag för flera decennier sedan började arbeta inom barnpsykiatrin flödade det av idéer om hur man skulle ta hand om våra yngsta lidande. Det fanns barnpsykoterapi av olika schatteringar, dramatekniker, familjesamtal, nätverksarbete och bildterapi. Barnmedicinarna som anlade ett socialpediatriskt perspektiv för att ta hand om de sjuka har sedan många år glömt sina uppblåsta credon. Barnpsykiatriker ägnar sig åt att medikalisera sin disciplin i stället för att gå på djupet i samtal med sina patienter. Samtidigt lever de psykiskt och somatiskt belastade barnen i städernas verkliga utmarker i trasiga och fattiga familjer eller i familjehem som skor sig på de ensamma flyktingbarnens vilsenhet.
Vi har lämnat över vårt ansvar till egoistiska politiker och byråkrater. Det är ytterst dessa som våra av samhället misshandlade ungdomar har att tacka för att man även i vidare mening än våra SIS-ungdomshem isolerar dem från en hoppingivande framtid.