Sju sätt att få invandrare att jobba mer - Trots att Sverige anses bäst på integrationspolitik, är vi bland de sämsta när det gäller att få invandrare att jobba. Det skiljer mer än tio procentenheter i sysselsättningsgrad mellan svenskar och invandrare. I EU är det bara Nederländerna som har ett större gap.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Det finns flera anledningar. Sverige har höga trösklar in på arbetsmarknaden, en låg andel enkla jobb och har dessutom tagit emot en större del asylinvandrare än de flesta andra länder. Men det brister också i integrationssystemet: det är inte alltid utformat med jobb och egenförsörjning som mål.
Regeringens egen tankesmedja Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har i rapporten "Inspiration för integration" granskat arbetsmarknadspolitiken i jämförbara länder för att se vad vi kan göra annorlunda. En hel del, visar det sig.
Somligt är svårt att åtgärda, som handläggningstiden på Migrationsverket. Tyvärr, eftersom långa väntetider försvårar etableringen. Andra saker är enklare. Här är ett axplock:
1. Obligatorisk introduktion. I Sverige har flyktingar rätt till ett etableringsprogram på två år med språk, samhällskunskap och arbetsmarknadsinsatser. Mer framgångsrika länder ställer också krav på resultat. I exempelvis Tyskland - det enda land där flyktingar till slut, efter nästan femton år, når en sysselsättningsnivå som ligger i närheten av de inföddas - krävs godkända slutprov för att få permanent uppehållstillstånd och dessutom kan försörjningsstödet trappas ner eller helt dras in vid frånvaro.
2. Språkkrav. Kunskaper i värdlandets språk ökar möjligheterna på arbetsmarknaden. I alla länder utom Sverige krävs godkända språkprov för permanent uppehållstillstånd.
3. Incitament till jobb. I Danmark har utrikes födda män nästan 4 procentenheters högre sysselsättning än i Sverige. Där uppmuntras deltagare i integrationsprogrammet att arbeta genom att de får behålla en del av det annars behovsprövade integrationsbidraget vid extraknäcken. De som inte jobbar extra får i stället sänkta bidrag.
4. Bonus för varje nyanländ som jobbar. I Danmark har kommunerna ett större ansvar för etableringen än i Sverige. Där får kommunen extra statsbidrag för varje nyanländ som får arbete.
5. Målgruppsanpassa introduktionen. Invandrare är inte en homogen grupp. I Tyskland finns ett brett spektrum av utbildningar, allt från alfabetiseringskurser för dem med allra lägst förkunskaper till vidareutbildningar och påbyggnadskurser.
6. Mer arbetsplatspraktik. I det norska introduktionsprogrammet går hälften av deltagarna vidare till jobb eller utbildning direkt efteråt - avgjort bättre än i Sverige. Särskilt de som har haft arbete som del av programmet eller arbetspraktik klarar sig bra.
7. Sänkta bidragsnivåer. I Sverige ligger etableringsersättningen på 50 procent av ingångslönen på arbetsmarknaden. I Tyskland - det land som lyckas bäst - är ersättningen drygt 30 procent. Det ger incitament att skaffa jobb. Även Danmark har 30 procents ersättning - men där höjs bidraget vid godkänt språkprov.
Trots den långa listan med tänkbara förbättringar ser det dock tyvärr ganska mörkt ut. I alla länder utom Tyskland, som har en helt annan näringslivsstruktur än Sverige, är det även på lång sikt ett avsevärt sysselsättningsgap mellan infödda och asylinvandrare. Tanken att den migration vi har haft hittills skulle säkra välfärden har svagt empiriskt stöd. Vi får nog acceptera att det snarare rör sig om en påtaglig belastning på den offentliga ekonomin för överskådlig tid. Men det hindrar ju inte att vi försöker göra det bästa av situationen.