Skam att Suu Kyi blundar för hur rohingyer förföljs. - Till sist tog Burmas ledare Aung San Suu Kyi till orda. I ett tv-sänt tal till nationen - men framförallt riktat till en upprörd omvärld - gav fredspristagaren sin syn på den senaste tidens massflykt och rapporter om brutala övergrepp mot Burmas muslimska minoritet rohingya.
Men det Aung San Suu Kyi hade att säga var föga bättre än den tystnad hon så länge vägrade att bryta.
Av den moraliska auktoritet hon fick under sin kamp för ett demokratiskt Burma återstår idag inte mycket. Mottagaren av Nobels fredspris 1991 verkade närmast oförstående inför den kritik som riktats mot henne och landets ledning i övrigt, inte minst den mäktiga militären.
"Vi vill få reda på varför den här utvandringen sker. Vi skulle vilja tala med dem som flytt, samt de som stannat", sade Suu Kyi.
"Vi vill ta reda på vad de verkliga problemen är", fortsatte hon.
Som om det vore en gåta.
Bara de senaste veckorna har uppskattningsvis 400 000 av totalt omkring 1,1 miljoner rohingya i Burma tagit sig över gränsen till Bangladesh. De har flytt undan säkerhetsstyrkornas våld.
Flyktingar har vittnat om rena massakrer och människorättsorganisationen Human Rights Watch anser sig med hjälp av satellitbilder kunna styrka att över 200 byar jämnats med marken.
Företrädare för FN har kallat det som utspelat sig ett "läroboksexempel på etnisk rensning".
Rohingya är sunnimuslimer och betraktas därför som en icke-inhemsk folkgrupp i det etniskt mångfaldiga Burma. Motsättningarna mellan muslimer och den buddhistiska majoriteten i Burma är av gammalt datum. Omkring 1,5 miljoner rohingya beräknas ha flytt sina hem på grund av förföljelser sedan 1948, året då den tidigare brittiska kolonin blev självständig. Stora grupper lever idag i Bangladesh, Pakistan, Thailand och Malaysia. Men även som flyktingar i muslimska länder utsätts de för diskriminering och förtryck. I Saudiarabien lever idag närmare en halv miljon rohingya. Där nekas de medborgarskap, löper ständig risk att deporteras. Många hålls i fängelseliknande läger runt städerna Mekka och Jidda.
1982 gjordes rohingya statslösa i Burma. Sedan dess har de också varit rättslösa och utsatta för mer eller mindre öppen förföljelse. Både av statliga aktörer och av extremistiska buddhistiska grupper. Människorättsaktivister beskriver övergreppen som ett utdraget folkmord.
Den som hoppades att situationen skulle förbättras när Burma 2010, efter att i 48 år ha styrts av militärjuntor, blev en parlamentarisk demokrati, har anledning att vara djupt besviken. Hetsen, hatet och diskrimineringen har fortsatt, liksom våldet. Inte heller den demokratirörelse som Aung San Suu Kyi leder erkänner rohingya.
Det är talande att Suu Kyi i sitt tal inte tog ordet "rohingya" i sin mun.
Det internationella samfundets fördömanden och protester ser ut att till sist ha fått effekt. Dessvärre för sent för tusentals rohingya som mist livet och de hundratusentals vars redan utsatta tillvaro nu har slagits fullständigt i spillror.
För skadan är redan skedd. Den etniska rensningen har varit framgångsrik. Budskapet att det inte finns någon framtid för muslimer i Burma - inte ens i ett demokratiskt Burma - är tydligt.
Även om de mest brutala övergreppen skulle upphöra lär den muslimska minoritetens stadiga flykt ur landet därför fortsätta.
Eller som många makthavare i Burma sannolikt ser på saken: målet är uppnått.
Det ska inte uteslutas att det är en uppfattning som Aung San Suu Kyi delar i det tysta.
Eller om hon inte gör det - att hon inte vågar trotsa vare sig militären eller ett djupt rotat och utbrett folkligt hat.