Spretigt berättat om det franska klansamhället - Abdellah Taïas nya roman kretsar kring två marockanska prostituerade i parisisk exil. Sebastian Lönnlöv har läst en hoppfull men rörig berättelse som inte känns helt färdigtänkt.
Abdellah Taïa föddes 1973 i Marocko, men flyttade 1998 till Paris, driven av en dröm om att skapa filmer. Istället debuterade han som författare 1999 och har sedan dess publicerat ett tiotal böcker på franska. Först 2014 kom hans första film, "Frälsningsarmén", som också är den första arabiska filmen om kärlek mellan män. Taïa har fått ett entusiastiskt mottagande i Sverige. Duon Håkan Lindquist och Davy Prieur har sedan 2012 i rask takt översatt "Ett arabiskt vemod", "Frälsningsarmén" och "Kungens dag". Nu kommer för första gången en av Taïas böcker ut på svenska redan året efter att den publicerats i original.
I en tid besatt av att tala om allt vi måste våga tala om går det snabbt att konstatera modet hos Abdellah Taïa. Hans böcker är explicit sexuella, men aldrig på ett erotiskt sätt - förförelsen finns helt och hållet i språket, medan innehållet ofta är våldsamt. Relationer beskrivs som maktkamper präglade av mörka begär och sköra drömmar, där människor på olika sätt använder varandra och aldrig riktigt når fram till friheten. Vänner förvandlas till dödsfiender och känslorna är allt annat än enkla och rationella, men det finns alltid något bortom horisonten som kanske ändå går att nå. Drömmarnas förelöpare är skådespelerskor, sångerskor, de som målar upp något annat än vardagen.
I "Ett arabiskt vemod" är utgångspunkten och nyckelscenen ett våldtäktsförsök som författaren upplevde, bara tolv år gammal. Efter trassliga kärlekshistorier och flyktförsök landar han i ett författarskap, via en anteckningsbok där han tillsammans med sin pojkvän skriver ner deras historia. "Frälsningsarmén" skildrar en ung huvudperson som attraheras av sin bror, utnyttjas av vuxna män och betraktar sina föräldrars våldsamma kärleksdrama. Som vuxen kommer han till Genevé som utbytesstudent, men lever i väntan på sitt utlovade stipendium som hemlös, med Frälsningsarméns härbärge som enda värmekälla. Redan i bokform är innehållet explosivt. I filmformat förstärks ilskan och utsattheten, men också närheten och ömheten. Dessutom framhäver kamerans svepningar pojkens blick på sin omvärld - och andras blickar på honom. Bedömande, fördömande, konsumerande.
Liksom "Kungens dag" är den nyöversatta "Ett land att dö i" inte självbiografisk, även om författarens bara överkropp tronar på omslaget. Boken tillägnas "alla mina systrar" och i centrum står två kvinnor, Zahira och Zannouba, som lever i parisisk exil och försörjer sig på prostitution. Med Zannoubas ord handlar det helt enkelt om att bli våldtagen med eller utan ersättning. Hon har till slut kunnat bekosta könskorrigerande operationer, men inser att hennes liv inte förändras så mycket som hon hade hoppats på. Hon längtar efter "en ärlig, öppen blick som inte dömer mig, som bara ser mig och inget annat". Istället hamnar hon bortom kategorier och definitioner, i ett ödsligt och oskrivet ingenmansland.
Dessutom rymmer boken en iransk flykting på väg till Stockholm, mannen som Zahiras mamma inte lät henne gifta sig med för att han hade för mörk hy och hennes försvunna moster Zineb. Inga av romanfigurerna framstår som särskilt realistiska porträtt, snarare är de drivna till sin spets när de hetsigt vräker upp sina innersta känslor. Deras monologer, fantasibilder och brev blandas med inre och yttre dialoger. Tillsammans med ett antal olika tidsplan blir berättelsen lite rörig och känns inte helt färdigtänkt. Jag önskar att Taïa hade låtit boken bli en ännu mer omfattande och myllrande exposé över de olika personerna. Knappt 140 sidor räcker inte för dem alla och deras vision om att lyckas ta sig vidare. Att skapa ett nytt, alldeles eget liv. Tillsammans med - eller utan - sina rötter.
Bristen på sammanhållning förtar, som tur är, vare sig språkets magi eller svärtan och dubbelheten i de bitvis obehagliga tankevärldarna. Författarens idéer lyser visserligen igenom karaktärerna - men det är åtminstone intressanta idéer. Exilen är en central smärtpunkt, där hudfärg blir en klassmarkör. Paris är ett svart hål. Frankrike skildras som ett klansamhälle uppbyggt kring privatskolor och klädmärken. De intellektuella fastnar i sina analyser. En självnöjd, snäv borgerlighet dyrkar stora män. Kritiken är vass, både gentemot länder där medborgarna förvägras grundläggande mänskliga rättigheter och länder som anser sig vara perfekta i jämförelse.
I Parvez Shamas dokumentär "A Jihad for Love" filmas könsöverskridande och homosexuella personer med muslimsk bakgrund i olika länder. Många ansikten är pixlade fläckar som flyter omkring, medan Abdellah Taïa visar upp en marockansk tidning där han både berättar om sin läggning och tar avstånd från äktenskapet. I debattartiklar har han kritiserat arabvärldens ledare som inte fördömde dådet i Orlando, liksom västmakternas sätt att skylla all ondska på islam. Han jämför en marockansk webbsida, där kommentatorerna öser hat över homosexuella, och en fransk, där hatet flödar gentemot muslimer. Efter terrordåden i Paris förra året problematiserade han att terrorister beskrivs som monster, men är någons barn. Människor avhumaniseras för att de svåraste frågorna inte ska behöva ställas.
Samtidigt finns det ett hopp i alla Taïas verk, som också tränger igenom hans senaste bok. Alla romanens personer jagar efter ett kall, söker sig mot något som väntar dem. Deras verkliga liv. Zahira fantiserar tillsammans med Zannouba om Zineb, som försvunnit sextio år tidigare. Eftersom de inte vet vad som hände henne blir hon den perfekta projektionsytan - men i bokens sista del avslöjas Zinebs öde, i en Duras-artad dialog som är romanens stilistiska höjdpunkt. Även Zineb blev tvungen att prostituera sig och hamnade mitt i krigets Indokina, där de franska soldaterna tröttnat på asiatiska kvinnor. Hos en av dem hittar hon kärleken. Deras förälskelse är hopplös och omöjlig, men den ger liv. Om så bara i stunden.
"Jag kan rita upp de fem världsdelarna på ett papper och visa dig exakt…"
"Nej. Inte så. Säg det med ord. Det är bättre… Var är vi?"
"I min famn. "