Ständig krishantering hindrar EUs funktion - I sin nuvarande fas handlar EU framför allt om krishantering. Sedan drygt tio år kan de flesta beslut sammanfattas som improviserade provisorier. Det avspeglar hur politiker som lever kvar i det gamla EU saknar svar på den nya tidens dramatiska problem.
Mycket har sagts och skrivits om behovet att tänka om och reformera EU. Men den holländske politologen Luuk van Middelaar är för mig den förste som övertygande lyckats identifiera skillnaderna mellan det gamla och det nya. Boken som på engelska heter Alarums & Excusions ger en sällsynt insiktsfull analys av dagens EU.
Detta är en personligt skriven text. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I ett tidigare verk presenterade han en genomgång av nyttiga begrepp för förståelsen av EU (The Passage to Europe). Sedan dess har han under fem år haft praktisk erfarenhet av den dagliga politiken på högsta nivå, som nära medarbetare till Herman Van Rompuy, den förste ordföranden (presidenten) i Europeiska Rådet (2010-2015). Den erfarenheten har skaffat Luuk van Middelaar unika insikter i krishanteringens nya villkor.
Drastiskt uttryckt handlar det om skillnaden mellan fördelningen av flyktingkvoter och fiskekvoterna.
Det gamla EU har byggts upp med gemensam lagstiftning som viktigaste instrument, initierat och övervakat av gemensamma institutioner (Kommission, Domstol och Parlament). Det kännetecknas bland annat av ett teknokratiskt avpolitiserat styre. Medlemsländerna företräddes från början av utrikesministrarna medan stats- och regeringscheferna möttes bara ett par gånger om året i toppmöten utan formell status. Dessa toppmöten var från början tänkta som informella samtal vid brasan.
Det nya EU som stegvis vuxit fram på grundval av det gamla har formats av den stora utvidgningen av medlemskretsen, en långvarig konstitutionell kris och en serie fördragsrevisioner som bland annat gett lagstiftningsmakt till EU-parlamentet. Dess växande formella makt sammanföll med dess minskade betydelse när krishanteringen tog överhanden.
Till de stora interna kriserna under de senaste tio åren räknas främst finanskrisen, flyktingkrisen och brexit. Till dem kommer de stora yttre, geopolitiska kriserna i förhållande till Ryssland, Kina, USA, Turkiet och östra Medelhavsregionen. Dagligen kräver alla dessa kriser ett politiskt ledarskap med förmåga att snabbt, precist och handlingskraftigt fatta strategiska beslut även utan direkt stöd i fördrag och regelverk.
Luuk van Middelaar skiljer mellan den gamla regelbaserade politiken och den nya politik som styrs av oväntade kriser. I dagens EU samexisterar de, men under de senaste åren har betydelsen dramatiskt ökat av att hantera oväntade händelser. När de politiker som lever kvar i den gamla regelbaserade traditionen plötsligt ställs inför det oväntade blir resultatet ofta bara improviserade provisorier. Hanteringen av brexit är i dag det tydligaste exemplet.
Med den här förändringen följer också en maktförskjutning från det gamla EU:s traditionella institutioner till dagens högsta politiska nivå, till stats- och regeringscheferna med ständiga toppmöten i Europeiska rådet. Det innebär bland annat att argument som åberopar nationella intressen tillmäts större betydelser. Det kan låta rimligt, men de högsta politiska ledarna tycks i regel förbise att deras allra viktigaste nationella intresse borde vara att EU faktiskt fungerar väl.
Luuk van Middelaar:
”Alarum & Excursions - Improvising Politics on the European Stage”
Förlag: Agenda publishing
Newcastle upon Tyne 2019
Tf