SvDs Gunilla von Hall Det värsta jag har bevakat - Synen är overklig. En kyrka - och drivor med döda människor. SvD:s Gunilla von Hall var en av de första utländska journalisterna på plats i Rwanda när folkmordet inträffade. 25 år senare är hon nu på väg tillbaka för att donera sina opublicerade bilder från massakern. Men det var nära att bilderna bara stannade kvar i hennes eget minne.
Nästan alla foton är för starka för att publiceras i Svenska Dagbladet. Liken är för många, spåren av våld för brutala. Blodet, barnen, kroppsdelarna.
SvD:s korrespondent Gunilla von Hall kan aldrig glömma vad som hände 1994, då hon var utsänd till Tanzania för att besöka ett flyktingläger och skriva en helt annan historia.
Plötsligt börjar fler och fler kroppar komma flytande nedför Kagera-floden mellan Tanzania och Rwanda. Hon inser att något fruktansvärt händer i grannlandet, och att hon snabbt behöver ta sig dit. Hon minns färden, in i krigets Rwanda med en medlem ur FPR-gerillan som eskorterar henne och en amerikansk fotograf.
- Vi kan ha varit det första utländska teamet på plats.
En ofattbar syn möter vid kyrkan i Nyarubuye.
- Vi kom dit, såg drivorna med lik. Högar med skjutna och halshuggna människor. Och huvuden, en del hade rullat iväg.
Hon talar om stanken, hur det vände sig i magen.
- Jag höll blommor för näsan för att inte kräkas. Små orangea krysantemum. Jag tål fortfarande inte de blommorna sedan dess.
Under total tystnad går de omkring, bevittnar massakern, antecknar och fotograferar för att dokumentera det som hänt. Där och då går det inte att få någon uppfattning om hur många som har mördats.
Omfattningen av hela folkmordet kom långt senare: totalt dödades över 800 000 människor.
- Det här är tveklöst det värsta jag har bevakat som journalist. Inget har varit såhär illa - ett helt folkslag som nästan utraderas i ett land stort som Småland. Nästan en miljon som mördas på hundra dagar. Det går inte att avfärda att det sker i långt borta i Afrika. Liknande hemskheter har skett i Srebrenica, Myanmar, Darfur och Förintelsen under andra världskriget. Det kan hända mitt bland oss.
I år, 25 år senare, åkte Gunilla von Hall tillbaka för att vara med i en dokumentär av Utbildningsradion som sänds i SVT om händelserna 1994.
Ambassadören Jenny Ohlsson fick höra talas om SvD:s korrespondents bilder, ett hundratal som aldrig har publicerats.
- Det är en fantastisk berättelse, hur dessa bilder kom till. Jag tyckte det var häftigt och blev uppfylld av hennes historia, säger hon.
Via Jenny Ohlsson fick fler höra talas om bildmaterialet - och då vaknade både folkmordsmuséet Genocide Memorial i huvudstaden Kigali och representanter från Rwandas regering.
- Jag är inte förvånad över intresset. Det saknas mycket dokumentation från 1994, det var inte så många journalister här och från många ställen finns det inga bilder alls.
Precis som det finns förnekare av Förintelsen finns liknande krafter vad gäller folkmordet.
- Då är bilder bevis, säger Jenny Ohlsson.
Gunilla von Hall har därför beslutat sig för att donera sina fotografier till folkmordscentret. I veckan flygs hon dit för att överlämna fotoböcker och elektroniska filer vid en ceremoni, där representanter från Rwanda och Sverige ska delta. Hon ska också hålla ett föredrag om sin SvD-rapportering från folkmordet 1994.
- Jag hade aldrig trott att bilderna skulle betyda så här mycket. Jag hade gått vidare. Till nästa story, till nästa krig. Men jag brukar ta upp vad som hände Rwanda när jag får förfrågningar om mitt yrkesliv.
Hon vill också betona vikten av att ha journalister på plats som bevakar kriser och konflikter, som kan bevittna och dokumentera vad som sker.
- Det är också ett exempel på att journalistik kan göra skillnad.
Men det var nära att fotografierna aldrig visades upp för omvärlden. När von Hall inför dokumentärinspelningen fick frågan om hon hade bilder från 1994 letade hon länge. Utan framgång.
Men hon grävde djupare - och till slut fann hon allt, allra längst ner i garderoben. En orange pärm, med plastfickor överfyllda med gamla fotonegativ. Den hade legat där bortglömd i ett kvarts sekel.
- Nu har bilderna fått ett annat värde. En annan dimension. De kan bidra till att bevisa att det skett ett folkmord. I bästa fall kanske det även kan medföra att det inte händer igen och hjälpa ett land som är på väg framåt. Det känns fint.
Uppskattningsvis 800 000 människor dödades under folkmordet i Rwanda våren 1994. Det leddes av extremnationalister från majoritetsfolket hutu.
De flesta offren tillhörde minoritetsfolket tutsi, men även hutuer som sågs som medlöpare mördades.
Folkmordet var noga planerat, men utlösande faktor var nedskjutningen av det flygplan som dåvarande hutupresidenten Juvénal Habyarimana och hans burundiske kollega Cyprien Ntaryamira färdades i. President Habyarimana hade då skrivit på ett fredsavtal med tutsigerillan RPF, vilket en del såg som ett svek. Vem som låg bakom nedskjutningen är oklart.
Efter 100 dagars dödande störtade RPF folkmordsregimen och styr än i dag. Den forne gerillaledaren Paul Kagame är ännu president.
25 år efter folkmordet har Utbildningsradion producerat en dokumentär i två delar om folkmordet, där SvD:s Gunilla von Hall medverkar. Dokumentärerna går att se på urplay. se från 29 mars, och sänds i SVT1 den 17 april samt den 24 april.
Tf