Svenskarna blir aldrig mer än okänsliga troll - Flyktingen Monir söker sig ut i skogen för att få ro. Där, vid en djup tjärn, möter han Moa och de blir snart ett hemligt kärlekspar. "Ghabe" är en svartvit saga där alla har sina fasta roller.
I pressmaterial står att "Ghabe", som betyder skog på arabiska, utspelar sig 2015 när 160 000 asylsökande anlände till Sverige från krigets Syrien. Inget av detta syns i filmen. Det finns varken något när, var eller varför. Filmen börjar med att en grupp flyktingar, vars gemensamma nämnare är att de talar arabiska men även engelska, anländer till en röd stuga - "blodröd" tycker flyktingarna - under den svenska sommaren med hjälp av några svenskar. Så småningom får vi veta att de väntar på uppehållstillstånd.
Flyktingarna består av en familj med mamma, pappa, barn och två män: en äldre, Farid, och en yngre, Monir. Monir, spelad av Adel Darwish, är filmens huvudperson. Det är genom hans ögon vi möter det nya okända landet och dess underliga människor. Monir lider av posttraumatisk stress. Skarpa ljud lockar fram bilder av bombplan och brinnande hus. Han rids av mardrömmar. Han söker sig ut i skogen. En skog som har lånat tydliga drag från John Bauer med höga träd, mjuk mossa, skrovliga stenar och en djup tjärn, allt överdådigt skildrat genom Carl Rasmussens lätta kamera.
Med hjälp av drönare ser vi ur örnperspektiv Monir liggande i en vit båt i den svarta tjärnen, som en vit pupill i ett svart öga omgivet av skogens gröna anletsdrag. Det är mycket vackert. Sakta, sakta håller Monir på att läka. Det är då hon dyker upp, den rödblonda Moa (Nathalié Williamsdotter), som uppskattar att bli betittad när hon badar naken i tjärnen. Allra första gången de två träffas är under midsommarfirandet (alltid denna midsommar) där de blomsterbekransade svenskarna sjunger "Små grodorna" på repeat medan Moa fabulerar att majstången är en penissymbol som firats sedan vikingatiden. Moa visar sig vara lika intresserad av den mörklockige Monir som han av henne. Snart blir de ett hemlig kärlekspar som älskar på flytbryggan vid tjärnen. Men om detta berättar Moa inte för sin mamma. "Skäms du för mig?" frågar Monir helt adekvat. Vem är Moa? En ljuv prinsessan Tuvstarr eller en huldra som vill locka Monir i fördärvet? Vet hon ens själv vad hon vill? Monirs vän Farid varnar men Monir lyssnar inte.
Alla har sina fasta och förutbestämda roller. De svenska grabbarna hälsar flyktingarna med en tegelsten genom rutan. Polisen hukar tyst bakom stughörnet. Socialassistenten vill väl men är handlingsförlamad. Monir har redan från början sitt häftiga temperament emot sig.
Regissören tillika manusförfattaren Markus Castro har säkert haft massor av goda intentioner med "Ghabe" men resultatet blir en svartvit saga som bara kan sluta på ett sätt. Jag tror på Monirs upplevelse av det främmande landet men filmens svenskar framstår aldrig som något annat än troll, kanske inte medvetet elaka men okänsliga och okunniga. De blir aldrig människor av kött och blod. Och då upphör även möjligheten till ett möte.