Svenskhet är vad vi fyller den med - Det är en farlig väg att gå för Sverige att stämpla all form av nationell identitet som skadlig för samhällsgemenskapen. Det vi riskerar är att det vakuum som redan existerar kring begreppet svenskhet förvärras, skriver Carl-Vincent Reimers i en replik.
Dana Pourkomeylian skriver på SvD Debatt om den tärande flyktingsituationen och hur den uppblossande diskussionen om svenskheten påverkat riksdagspartierna. Trots goda intentioner om att värna det öppna samhället konkluderar Pourkomeylian att svenskhet och nationell identitet automatiskt betyder slutenhet och vi-och-dem-tänkande. I själva verket är det just debatten om svenskheten som kommer avgöra om vi lyckas skapa en inkluderande värdegrund för de som ska bli en del av vårt land.
Det finns i grunden inget problem med att ifrågasätta vad svenskhet står för eller vad som utgör våra gemensamma värderingar som lägger grunden för vår rättsstat. Sverige var länge ett av Europas mest homogena länder i fråga om etnicitet och kultur och nationskonceptet har formats att därefter spegla dessa karaktärsdrag. Detta skapar naturligtvis problem nu när Sveriges befolkningssammansättning dramatiskt förändrats de senaste 20 åren.
I motsats till i USA eller Frankrike har någon konstitutionell nationalism som snarare bygger på politiska värden än etnokulturella karaktärsdrag aldrig fått fäste i Sverige. I Sverige finns ingen motsvarighet på den republikanska devisen Frihet, jämlikhet, broderskap. Istället befinner vi oss i ett läge där vår historiskt rigida definition av vad svenskhet innebär inte längre är kompatibel med dagens svenska befolkning.
Så långt är jag överens med debattörens verklighetsbeskrivning. Misstaget ligger i att av detta dra slutsatsen att all form av svenskhet och nationell identitet automatiskt betyder exkludering och slutenhet. Jag vill hävda precis det motsatta. En inkluderande men tydlig definition av vad svenskhet innebär på 2000-talet kan på allvar omforma Sverige till det invandrarland vi vill kunna vara. Ett land som inte bara har den moraliska viljan att välkomna flyktingar, men också den politiska förmågan att ge dem en ny nationell identitet.
Pourkomeylian skriver att "Idén om nationalstaten och nationen som identitetsbärare delar människor och skapar rädsla för det okända", men detta beror ju naturligtvis vad den nationella identiteten fylls med. Föreställningen att nationell identitet automatiskt byggs med etnicitet och folklore är ju en i grunden extremt konservativ syn på nationen. Tittar vi längre västerut i den nya världen är den nationella identitet som bygger på konstitutionens fri- och rättigheter den främste anledningen till politisk gemenskap.
Det är en farlig väg att gå för Sverige att som Pourkoleylian stämpla all form av nationell identitet som skadlig för samhällsgemenskapen. Det vi riskerar då är en förvärring av det vakuum som redan existerar kring begreppet svenskhet med misstänksamhet och slutenhet som följd, både inåt mellan människor och utåt landets gränser. Lyckas vi å andra sidan omforma begreppet svenskhet till att vara kompatibel med en befolkning i förändring och skapa en nationell stolthet, kommer detta i slutändan motivera öppenhet och mångfald.
Sverige har goda förutsättningar att skapa denna nya form av nationell identitet. Liksom våra västeuropeiska grannar har vi länge varit präglade av upplysningens tanketradition och humanistiska ideal. Vi har en uppsjö av stora svenska författare, forskare och statsmän som stått upp för universella principer och fri- och rättigheter som definierat det svenska, såsom Karl Staaf, Dag Hammarskiöld, Lars Gustafsson med flera. Om vill har viljan och kraften har dessa potential att utgöra kärnan av en ny inkluderande svenskhet som förenar och inte delar.
statsvetarstudent vid Sciences Po Paris och liberal skribent