Teflonpartiet (S) behåller greppet om opinionen. - Väljarna har aldrig fel, hävdar en del. Må så vara, men emellanåt är det svårt att förstå hur de resonerar.
Hur är det exempelvis möjligt att Socialdemokraterna ökar i höstens stora partisympatiundersökning från SCB?
Om det varit val i november hade S fått 32,6 procent av rösterna. Det är 1,6 procent bättre än resultatet i riksdagsvalet 2014 och en statistiskt säkerställd ökning.
Det normala är att regeringspartier tar stryk under en mandatperiod. Att tvingas ta - och ta ansvar för - impopulära beslut brukar få till följd att opinionsstödet sjunker.
Men i fallet med dagens rödgröna regering tycks det helt och hållet vara Socialdemokraternas partner Miljöpartiet som drabbas av väljarnas missnöje. De gröna hamnar i SCB:s mätning under fyraprocentsspärren och får 3,8 procent, en minskning sedan valet 2014 med 3,1 procentenheter.
Miljöpartisterna kan säkert hålla sig för skratt. Särskilt som nästan hälften av de väljare MP förlorat sedan valet - 1,4 av totalt 3,1 procentenheter - vandrat över till regeringskollegan S.
Visst, oppositionen har varit tafflig. Det stora oppositionspartiet M har haft ledarproblem och varit upptaget med en uppslitande omprövning av väsentliga delar av sin tidigare politik. Alliansen - i den mån det är meningsfullt att tala om en allians - är och förblir splittrad.
Men motståndarnas svaghet borde inte räcka som förklaring till att Socialdemokraterna växer.
Sanningen är att Löfvens minoritetsregering nog får bedömas som den svagaste sedan Ola Ullstens kortlivade Folkpartiministär 1978-79. Löfven själv är en viktig orsak. Det är en regering som kanske inte saknar riktning och mål, däremot är det oklart hur den politik ser ut som kan leda dit. De inte sällan storslagna utspelen rimmar illa med de klena resultaten.
Den kaotiska hanteringen av flyktingkrisen hösten 2015, där Löfven nästan över en natt gick från "mitt Europa bygger inte murar" till att införa en asylpolitik på EU:s miniminivå med gräns- och id-kontroller, ingav inte förtroende.
Det samma kan sägas om förbudet mot vinster i välfärden, ett hopplöst förslag som regeringen envist fortsätter att driva, trots att det inte finns några utsikter att få igenom det i riksdagen. Skälet är möjligen att ett vinstförbud ses som en valvinnande fråga.
Löfven och hans ministrar kan glädjas åt att Sveriges ekonomi är stark, att den ekonomiska tillväxten är god. Arbetslösheten sjunker. Men mycket av detta beror på en kraftig högkonjunktur som regeringen knappast kan ta åt sig äran för.
Och det råder ingen brist på orosmoln, somliga vid horisonten, andra har redan dragit in över landet.
Bostadsbristen är på många håll akut. Det saknas skolor och vad värre är, det saknas lärare.
Otrygghet - både upplevd och verklig - har blivit en viktig politisk fråga. Andelen i befolkningen som uppger att de utsatts för brott mot person ökar och var förra året den högsta sedan Brottsförebyggande rådet inledde sina mätningar 2006.
På poliskrisen som tog fart i och med den stora omorganisationen 2015 syns ingen ände. Erfarna poliser lämnar yrket och på polisutbildningen står platser tomma. Antalet våldsbrott som utreds av polisen fortsätter att minska, visar en granskning av Aftonbladet.
Något av det märkligaste i allt detta är ändå att sommarens uppmärksammade it-skandal på Transportstyrelsen inte tycks ha haft någon effekt på opinionsstödet för S, trots att Löfven tvingades byta ut två statsråd.
Det finns fortfarande en rad frågetecken kring vad Löfven själv visste om Transportstyrelsens förehavanden och när; hur det kom sig att han - enligt den officiella versionen - så länge förblev okunnig om det flera av hans ministrar kände till.
Frågetecken hopar sig även kring utrikesminister Margot Wallström (S). Detta efter avslöjandet att närmare 900 dokument om Sveriges kampanj för en plats i FN:s säkerhetsråd dolts för allmänheten. Wallström skyller på bristande rutiner, knappast trovärdigt.
Varken skandaler eller allmänt politiskt fumlande verkar dock ha effekt på väljarnas förtroende. Socialdemokraterna är som ett parti i teflon.
Kanske är den enklaste förklaringen den bästa. I regeringens höstbudget satsades över 40 miljarder kronor på nya reformer, bland annat höjda barnbidrag och pensioner.