Thriller som förändrar ens syn på världen - China Miéville sätter fingret på en djupt mänsklig nerv. Det tycker Håkan Lindgren som har läst den brittiske författarens existentiella thriller om två städer på samma plats - där invånarna inte ser varandra, nu i svensk översättning av Fredrik Malmquist.
I vuxen ålder förväntar man sig inte längre att möta romaner som har förmågan att förändra ens blick på världen, man börjar kanske till och med tro att det inte längre går att skriva den sortens böcker, men China Miévilles "Staden & staden" är en sådan bok.
Miéville beskriver två städer med varsitt språk och varsin kultur, som ligger på exakt samma plats. Vissa hus och vissa gator befinner sig i Beszel, andra i Ul Qoma. Och det här är grejen: bor du i den ena staden är det förbjudet att se invånarna i den andra. Invånarna har utvecklat ett otäckt skickligt icke-seende för att undvika varandra utan att kollidera.
Städerna befinner sig inte i krig; de handlar med varandra som vilka grannländer som helst. För att passera mellan dem tar du dig till gränsövergången Copula Hall. När du släpps ut har KarnStrász i Beszel förvandlats till Ul Maidin Avenue i Ul Qoma, och du får inte längre se de människor som tillhör din egen stad. Invånarna har vant sig vid de små vardagliga olägenheter som allt detta medför. Det är inte konstigare än traditionen att vissa människor ska gå klädda i burka.
Den som bryter igenom gränsen och ser, vidrör eller erkänner någonting i den andra staden begår ett brott - som i översättningen har fått behålla det engelska namnet breach. Breach är också namnet på den auktoritet som skoningslöst bestraffar varje överträdelse. Kontrollanterna från Breach har den totala, gränslösa makt som det i vanliga fall bara är möjligt för någonting inuti människans psyke att ha - ett överjag, en vanföreställning, en neuros. De båda städernas förvaltning och polis är småbarn i förhållande till Breach.
Det är sannolikheten som gör boken så obehagligt effektiv. Det skulle inte vara svårt för människor att utveckla den här sortens institutionaliserade oseende. Miéville har satt fingret på en djupt mänsklig nerv. Det framgår av att hans dubbla stad inte är en metafor som har enda korrekt tolkning. Tvärtom, kan man associera vidare hur länge som helst. Den laddade gränsen mellan Öst- och Västberlin, där delar av tunnelbanenätet var gemensamt. Stockholmare som snabbt har lärt sig att icke-se de rumänska tiggare som övernattar i tunnelbaneuppgången - lever de i parallella städer? Ateistens blick på världen jämfört med den troendes. Politiska motståndare som befinner sig i samma land, men i totalt skilda verkligheter.
"Staden & staden" är inte science fiction. Beszel och Ul Qoma ligger någonstans i ett nedgånget Centraleuropa; för de besökande amerikanerna är detta bara ännu en av de konstigheter som européer håller på med. Romanen kom 2009 och utspelar sig i vår samtid: här finns turister, flyktingar, techno och aggressiva nationalister. Miévilles streetsmarta prosa har dock blivit mer slätstruken i Fredrik Malmquists översättning.
För att gestalta sin delade stad har Miéville valt en kriminalhistoria, men det märks att han är bättre på miljö än på intrig. Huvudpersonen, polisinspektör Tyador Borlú, utreder mordet på en kanadensisk arkeolog, Mahalia Geary, som har grävt lite för djupt. Den dubbla stadens gåtfulla ursprung är politisk dynamit, och de arkeologiska fynden är värdefullt smuggelgods.
Mordutredningen korsar stadsgränsen och Borlú måste samarbeta med en kollega från Ul Qoma. Skillnaderna och fördomarna mellan dem är subtila, men avgörande. Ul Qoma brukade vara fattigare, men nu har kollegan en nyare version av Windows; det är Beszels ekonomi som sjunker. Polisarbetet försvåras av den dubbla stadens speciella regler. Vittnen kan inte se en misstänkt skåpbil om den befinner sig i fel stad. I en snyggt konstruerad scen skuggar Borlú en person som han inte får se: mördaren springer på samma gata i den andra staden.
I ett vackert ögonblick tillåter Breach honom att uppleva båda städerna samtidigt.
Icke-seende är förstås en normal del av allt stadsliv. Man icke-ser främlingen i tunnelbanesätet bredvid, eller grannen i trapphuset om man är blyg. Miéville har bara gjort det lite tydligare för oss vad våra medvetanden gör med våra ögon.
Tf