Tre generationer somalier - Nuruddin Farah har ägnat sitt författarskap, ett av samtidens främsta, åt hemlandet Somalias traumatiska historia. Men även yngre författare bidrar till den litterära tolkningen av landet. Nadifa Mohamed skrev häromåret den fina "Förlorade själar" om kvinnoöden i skuggan av förtrycket och nationens sönderfall.
Igiaba Scego är dotter till en politiker som lämnade Somalia efter Siyad Barres kupp. Hon är själv född och uppvuxen i Italien. Med romanen "Adua", översatt av Helena Monti, introduceras hon nu på svenska.
Det är en roman som skär rakt in i nutiden med bilder av hur desperata flyktingar drömmer om en bättre tillvaro i Tyskland och Sverige. En av dem, en ung somalier kallad Titanic, har gift sig med en äldre kvinna i väntan på en chans att komma vidare. Kvinnan, Adua, flydde till Italien undan Barres terror och hennes far, Zoppe, arbetade i sin tur för kolonialmakten på 1930-talet, både i Somalia och i Italien. Det ger berättelsen tre brännpunkter, eller tre historiska brytpunkter där förtrycket och förnedringen framträder i all sin grymhet.
Zoppe ser för sitt inre vad som skall ske. Hans föregripande syner gör övergreppen snarast skarpare än om de skildrats direkt. Den magisk-realistiska hållningen understryks också av hur Zoppes samvete visar sig som en gestalt i egen rätt som plågar honom och hur en judisk familj som blivit hans vänner också framträder i fysisk påtaglighet för honom när han misshandlas av fascister i ett fängelse i Rom.
Men även dottern Adua förnedras, inte minst när hon under storstilade löften om framtida filmkarriär luras att vara med i en porrfilm på sjuttiotalet, en film som kommer att plåga henne under resten av livet.
Det koloniala och nykoloniala förtrycket korresponderar också med somaliers förtryck av andra somalier, självklart manifesterat av Barres diktatur, men Igiaba Scego ger också en fruktansvärd bild av Aduas könsstympning. Den förmedlas främst genom Aduas minnen av faderns lögnaktiga och idylliserande beskrivningar av hur stympningen skall göra dottern ren och oskyldig. Den indirekta metoden gör skildringen än mer plågsam.
Det är också så Igiaba Scego oftast skildrar övergreppen: genom känslor, reaktioner och minnen. Historien förankras direkt i gestalterna, och läsaren kan inte distansera sig från våldet, eller objektivera det. Igiaba Scego gör historien subjektiv. Alla övergrepp har ett synligt offer.
"Adua" är en kort roman. Men genom den flerskiktade kompositionen där de olika gestalterna skildras i sin respektive tid skalar Igiaba Scego bort alla övergångar, all utfyllnad. Hon ställer oss inför det avgörande, och historien förtätas i de ögonblickliga övergreppen.