Turkisk demokrati raseras. Skärp tonen från Bryssel. - Nedmonteringen av den turkiska demokratin fortsätter. På måndagen spreds nyheten att chefredaktören för Cumhuriyet har gripits. Den inflytelserika oppositionella tidningen anklagas för att ha stött dels kurdiska gerillan PKK, dels Gülenrörelsen som beskylls för det misslyckade kuppförsöket i mitten av juli.
Fallet är bara det senaste i ett lika omfattande som otäckt mönster. Bara under den gångna helgen har femton mediebolag stängts och sedan i somras handlar det om hundratals. Samtidigt har turkiska myndigheter beslutat att sparka ytterligare 10 000 offentliganställda för påstådda Gülensympatier - utöver de cirka 100 000 som redan tvingats lämna sina jobb. Det handlar om alltifrån forskare till lärare och vårdpersonal.
Sammanlagt har över 37 000 personer gripits och människorättsorganisationer vittnar om allt fler fall av tortyr. I lördags öppnade den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan dessutom för att återinföra dödsstraffet i avsikt att avrätta kuppmakare.
Tendensen att försöka tysta misshagliga röster har funnits i Turkiet en längre tid. Men med undantagslagarna som infördes efter kuppförsöket har presidenten och regeringen fått utökade befogenheter. Det sägs vara en åtgärd för att hitta kuppmakarna, men utnyttjas uppenbart till väsentligt mer än så.
Snart sagt varje form av oppositionella yttringar i Turkiet tycks kunna få ett juridiskt efterspel. Sveriges Radio uppmärksammade härförleden hur journalisten Hamza Aktan delat ett meddelande från brittiska BBC i sociala medier. Han anklagas nu för att ha samarbetat med utländsk makt och hotas av fängelsestraff.
Umut Özkirimli, statsvetarprofessor vid Lunds universitet, anser inte längre att Turkiet kan beskrivas som en demokrati. Han spår fortsatta gripanden och tillslag, härnäst kanske mot det kurdiska oppositionspartiet HDP och återstående oppositionella tidningar.
"Sedan kommer det inte att finnas något kvar. Landet kommer att likna Vladmir Putins Ryssland, det är vad detta innebär för Turkiets demokrati", säger han till TT.
Så vad gör då EU för att påverka den dystra politiska utvecklingen i kandidatlandet Turkiet?
Inte tillräckligt, lyder det korta svaret.
Visst uttryckte unionen nyligen oro över att kurdiska politiker grips och uppmanade Ankara att ändra anti-terrorlagarna. Men det framstår alltjämt som att turkarna pressar unionen i långt högre grad än tvärtom.
I bakgrunden finns förstås det omtvistade flyktingavtalet som nåddes mellan EU och Turkiet i mars. Strömmen av flyktingar till grekiska övärlden har minskat väsentligt sedan dess. Men Ankara hotar återkommande med att riva upp avtalet om EU inte ger turkiska medborgare visumfrihet. Det vill unionen göra först då anti-terrorlagarna ändrats.
På den punkten finns det inga skäl att ge vika. EU borde snarare skärpa tonen mot Erdogan. Visst kan följden bli att flyktingavtalet spricker. Då måste EU enas om en gemensam och solidarisk flyktingpolitik. Det kan bli svårt. Men i längden blir det knappast enklare att vara beroende av ett alltmer auktoritärt Turkiet.