Utan värderingar ingen grund. I Finland heller. - Finansminister Petteri Orpo var kristallklar:
"Finland är en del av Europeiska unionen, ett europeiskt land och hör till den europeiska värdegemenskapen. Vi kan inte godkänna hets eller diskriminering. "
Mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen - hans Samlingsparti kan inte vara med i en regering som inte respekterar detta. Han var också tydlig med att Finland är ett land med flera kulturer och flera språk. Statsminister Juha Sipilä konstaterade att regeringen inte kunde hitta någon gemensam värdegrund framåt.
Det var i måndags. Orpos moderata Samlingsparti och Sipiläs Centern hade precis sparkat de nationalistiska Sannfinländarna ur regeringen och utlöst en regeringskris - för att värdegrunden rämnat. I helgen hade nämligen Sannfinländarna bytt ledning och gått från ett flyktingkritiskt till ett flyktingfientligt parti.
En kupp, kallades det. Då tryckte ännu nummer två i kulissen.
En vild vecka väntade.
Det går tills det brister. Koalitionen hade kritiserats från början för att de två högerliberala partierna tog Sannfinländarna som partner. Visst brukar finska regeringar vara breda, men ett populistiskt nationalistparti är allt annat än självklart i en västerländsk regering.
Det gick alltså så länge det gick, tills Sannfinländarna bekände färg och valde Jussi Halla-Aho till ordförande. Då gick det inte längre att låtsas att Sannfinländarna är som vilket parti som helst. Då fick kollegerna nog.
Här skulle punkten ha satts.
Men upp somgubben i lådan studsade Timo Soini - partiets grundare och långvarige ordförande - och startade eget. Sannfinländarna klövs och den nya riksdagsgruppen, Nytt alternativ, skulle stanna i regeringen. Som satt kvar.
Bisarrt är bara förnamnet. Frågan är vilket mandat utbrytarna - noga räknat en grupp politiska vildar - har.
Med ens imponerade Orpos och Sipiläs raka ryggar mindre. Finsk politik brukar vara pragmatisk och Sipilä är affärsman. Men det här förbluffade likafullt. Sociala medier svämmade över av indignation: den verkliga palatsrevolutionen var inte Sannfinländarnas kuppartade ledarbyte utan den väl orkestrerade utbrytarmanövern, sades det.
Och Sipilä misstänktes vara införstådd med allt. Han höll åtminstone god min i elakt spel. Lite som House of Cards, på finska.
Det där med värdegrunden framstod nu om en läpparnas bekännelse - att utbrytargruppen skulle vara av annat skrot och korn än resten av partiet är inte trovärdigt. Makthunger är en stark drivkraft.
Så ömkligt slutade denna sedelärande historia.
Men lärdomen lever: den som slår ihop sina påsar med extremister kommer till slut att upptäcka att kumpanerna är just extremister.
Det räcker inte med parlamentarisk matematik, att få ihop en majoritet i riksdagen. Det gäller att vara överens om politikens innehåll. Visst är det både möjligt och nödvändigt att kompromissa, men det måste ske på en gemensam grund. Värderingar som partierna delar.
Med Jussi Halla-aho, Europaparlamentariker och språkforskare, radikaliseras Sannfinländarna. Och krymper. Den nya ledaren är inte bara benhårt emot invandring och mångkulturalism, han är också starkt islamkritisk. Islamofob, menar statsvetaren Ann-Cathrine Jungar. Men särskilt olik andra populistiska nationalister är han inte, det handlar om gradskillnad. Han uttrycker sig otäckt på ett sätt som går att känna igen från rasistiska sajter och conterjihadrörelsen. Som att våldtäkterna kommer att öka i takt med invandringen och att han då hoppas att "rätt" kvinnor drabbas:
Hans politiska motståndare. "De vänstergröna världsförbättrarna och deras väljare", som han skrev på sin populära blogg Scripta 2006.
Våldtäkt som politisk bestraffning? I en västerländsk demokrati?
Han har också påstått att islam stödjer pedofili och uttalat sig rasistiskt - och dömts för detta. I likhet med andra nationalister vill han också ha ett utträde ur EU, så EU-parlamentariker han är. Svenskans ställning i Finland kan han inte heller fördra, utan hävdar att den officiella tvåspråkigheten överlevt sig själv och att svenskan borde behandlas "som ett minoritetsspråk enligt europeisk standard".
En hållning som oroar fler än finlandssvenskarna. Att göra landet officiellt enspråkigt skulle inte bara drabba den finlandssvenska vardagen och kontakterna till övriga Norden, utan också skada bilden av ett öppet, modernt europeiskt land.
Veckans turer har beröringspunkter med resten av Europa, där ultranationalisterna tappar mark - och EU-vännerna vinner terräng - detta europeiska supervalår.
"Högerextremismen har peakat", som Jan Björklund (L) formulerade det i onsdagens partiledardebatt.
I Tyskland blir AfD ett alternativ för allt färre. Brittiska Ukip pyste ihop som en trött sufflé. Franska Nationella fronten på väg mot ännu en näsbränna i söndagens val. I Österrike och Nederländerna har liberaler skördat valframgångar.
Fast samtidigt huserar fortfarande ultrakonservativa PiS i den polska demokratin och Ungerns regeringsparti Fidesz med Viktor Orbáns "illiberala demokrati" är urstarkt. Här hemma är Sverigedemokraterna näststörst, av opinionsmätningarna att döma.
Nu måste de etablerade partierna vara tydliga med att det finns en gräns. Kompromissa, ja, men aldrig om värdegrunden.