Vänsterradikal miljonär svenskan blev världskänd - Hon var den svenska författaren som gjorde sig känd i hela världen för sin kritik av kärnvapen, miljöförstöring och USA:s stängda gränser. Monica Braw har skrivit en biografi om Edita Morris - engagerad miljonärshustru och sjusjungande framåt kvinna.
Edita Morris befann sig nästan alltid på resa. Född 1902 som Edit Toll växte hon upp i Stockholm med adliga anor, men utan pengar. Efter att hon gift sig med arvtagaren till en stor del av köttindustrin i Chicago, Ira Morris, behövde hon aldrig mer tänka på ekonomin. I stället inledde paret, som båda var verksamma som författare, ett resande, till Kuba, Kenya, Mexiko, Hollywood och Japan.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Monica Braw, SvD:s före detta korrespondent i Tokyo och än i dag återkommande Under strecket-skribent, är Japankännare med en rad böcker i ämnet, även skönlitterära, och hennes ingång till världsresenären Edita Morris är "Hiroshimas blommor" (1965). Denna roman på drygt hundra sidor om en atombombsdrabbad familj blev Morris stora internationella framgång. Hon visar här sin medkänsla och sitt engagemang för andra och hon är tidig med att skriva om dessa ämnen: kärnvapen och miljöförstöring.
Edita ville inte vara som andra. Under sin tid på Brummerska flickskolan hyllade hon Selma Lagerlöf för hennes stora kärleks skull och skrattade åt hovdräkten som krävdes till hennes obligatoriska presentation vid hovet. Titlarna på hennes böcker ger en fingervisning om egensinnet. "Tvångströja" och "Trettioåriga kriget" kallar hon sina självbiografier och den förra inleder hon med "Fan det stinker!" Utropet syftar på barndomens vidbrända stek, men Edita Morris hävdade på senare år att ett liv utan handling i själva verket var ett smutsigt liv.
Edita och Ira Morris kunde leva som de ville och under 1920- och 30-talet blev deras franska slott Nesles en fast punkt för tidens författare, konstnärer och intellektuella. Edita deltar, men hennes engagerade sida tycker också illa om konstnärer som "jagmänniskor" och "mejvarelser".
"Jag känner mej närmare en stum älg som tittar på mej från sitt skogsgömsle än en människa som pladdrar med mig på ett cocktailparty" skriver Edita Morris under en resa med Nils Dardel till Nordkap. Hon älskade naturen och att hoppa i älvens iskalla gröna vatten, mer än hon brydde sig om Dardel, som älskade flaskan. Förhållandet pågick dock under ett antal år och Dardel gjorde flera porträtt av Edita Morris och hennes och Iras son Ivan.
Det var Brechts kompositör Hanns Eisler som i New York skolade Edita vänsterpolitiskt och genom Ruth Berlau fick hon kontakt med den amerikanska informationsmyndigheten Office of War Information, där hon kom att göra flera radioprogram. 1944 kom flyktingromanen "Frihetens gata" som bland annat var en kritik av USA:s stängda gränser under andra världskriget. Edita rörde sig fortsatt i världens radikala kretsar, deltog i konferenser och sålde varje år sina böcker på franska kommunistpartiets tidning L’Humanités årsfest. Hon och Ira skapade Tröstens hus i Hiroshima till stöd för de diskriminerade och svårt sjuka offren.
Monica Braw har inte sparat på krafterna vad gäller efterforskningar. Hon har läst memoarer, romaner, dokumentarkiv, FBI-filer och intervjuat åldriga män och kvinnor som var med då det begav sig. Hon har sökt upp platser och beskriver sakligt deras förfall medan hon försöker föreställa sig umgänget, samtalen och olika förlopp. Hennes metod, att skjuta in rikligt med citat, syresätter berättelsen. Och det behövs, för redogörelserna för tidens konflikter, krig och huvudpersoner blir väl kompakta då Braw följer i spåren av sin socialt inställda globetrotter.
All denna möda resulterar dock i ett porträtt av en oförfärat oförenlig och sjusjungande framåt kvinna. Edita Morris engagemang för de utsatta och för freden framstår oförtrutet. Det oförenliga är möjligen knutet till det faktum att Edita Morris hela sitt liv var ekonomiskt oberoende och samtidigt kom att agera och räkna sig som vänsterradikal. Här kvarstår flera oklarheter, kanske för att Braw i så hög grad varit tvungen att förlita sig på Edita Morris självframställning. Då hjälper många korrekta sidoupplysningar om andra och annat inte stort. Men en fängslande person att läsa om, absolut!
Monica Braw är skribent i SvD, hennes bok recenseras därför av Barbro Westling, kritiker i Aftonbladet.
Tf