Värdigt om flykt men kvinnoröster saknas - En ny dokumentär skildrar två yazidiska familjer som flytt från IS terror. Efter fyra år lyckas familjerna lämna misären i flyktinglägret Idomeni.
Överallt i världen väntar flyktingar i limbo, i lägrens ingenmansland. De har ingenting att återvända till och var de kommer att hamna är fortfarande oskrivet. Ingen vill ju egentligen ta emot dem. Vi ser flyktingarna i korta glimtar i nyhetsprogrammen men kommer dem sällan nära.
Idomeni är ett flyktingläger på gränsen mellan Grekland och Nordmakedonien. Med början i det lägret har David Aronowitsch under fyra års tid följt två yazidiska familjer från Irak som flytt IS terror och nu drömmer om en ny tillvaro i Tyskland.
Trots misären, människor bränner plastpåsar för att hålla sig varma, lyckas fotografen Pia Lehto ändå skänka lägret en viss skönhet med de upplysta vita tälten mot den blå natthimlen. Det finns en genomgående värdighet i skildringen av människor och miljöer. De är inte offer utan individer, som av egen kraft har lyckats ta sig ur ett helvete och nu är på väg att starta ett nytt liv.
Nawaf och Nadia med sina sex barn är fortfarande en intakt familj, medan Yasir är helt ensam. Hans ettåriga son dödades direkt när IS anföll deras by Kocho, medan hans hustru Khalida togs till fånga. Hon lever dock och är på väg att friköpas av en hjälporganisation. Den sju år gamla sonen Sizar finns hos släktingar i Tyskland.
Mobilen är livlinan i lägret. I den finns bilderna av döda och försvunna släktingar, genom den kan man hålla kontakten med familjemedlemmar som tagit sig vidare och inte minst få tips om hur man ska kunna ta sig till Tyskland via myndigheter eller smugglare.
Vi ser Nawaf och Yasir i nattliga möten under idogt rökande. Samtalen blir ett sätt att hålla de döda och försvunna vid liv, och också en tröst. Om de vuxna lever i det förflutna så lever de två pojkarna Saber och Musafer desto mer i nuet. De leker, minns sagor, dansar och gråter över att Musafers bror och en kompis av en ren olyckshändelse drunknade i en damm i lägret när de var med. Det är ett sår som följer dem under åren som går.
För efter fyra år har såväl Nawaf med familj som Yasir till slut lyckats ta sig till Tyskland. Återförenandet med sonen Sizar är rörande. Även Yasirs fru Khalida kommer tillbaka. Den återföreningen är mer sval. Vad hon har gått igenom hos IS vill Yasir inte höra. Där förblir det stumt.
Det man kan sakna är just kvinnornas röster. Varken några flickor eller vuxna kvinnor kommer till tals. Riktigt nära männen kommer man egentligen inte heller. Deras flykt slutade ju lyckligt. Vad drömmer de om att göra nu? Det får vi inte veta.
Det är pojkarna Saber och Musafer som ger filmen liv, deras vänskap, deras skratt och deras tragglande med tyskan.