Vem är det som har kolonial blick egentligen? - Det är inget fel på normkritik eller postkolonialism som förklaringsverktyg. Problemet är att de har höjts upp till oantastlig religion, skriver SvD:s Ola Wong i ett svar till kulturminister Alice Bah Kuhnke och andra debattörer.
De här dagarna har jag känt mig lite som pojken i sagan, han som upptäckte att kejsaren var naken. Jag har ägnat över tio år åt att rapportera om mänskliga rättigheter och censur i Kina. Så kommer jag tillbaka till Sverige och ser att statliga museer används för att sprida propaganda. Det är inte okej, särskilt inte i en demokrati. Självklart skriver jag om det.
Varför blir det så chockartad reaktion när jag gör det?
Jag märker dock att många - från PJ Anders Linder på konservativa Axess till Aftonbladets Åsa Linderborg på vänsterkanten - håller med mig om min problemanalys och fyller på med ännu värre exempel.
Nu har kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) skrivit ett svar (SvD 2016-10-05), där hon säger att jag, och alla andra, har hittat på alltihop. Det är "inbillade problem".
Välkommen till kulturministerns parallella verklighet.
Min artikel var full av flagranta exempel på politisering och kunskapsförakt som präglar ledningen av Världskulturmuseerna. Bah Kuhnke svarar på - ingenting. Istället skriver hon om sin kommande kulturarvsproposition (som inte berörs i mina artiklar). Hon hävdar att den kommer att frigöra museerna från politiken.
Det är Bah Kuhnke som utsett Ann Follin till chef för Statens museer för världskultur. Från första början sa Follin att hennes uppdrag var att verka för mångkultur i Sverige och mot "exkluderande krafter". Mitt i den mest infekterade partipolitiken alltså. Om samlingarna, eller omvärlden, sa hon ingenting.
Till SvD (1 oktober) säger Ann Follin att museerna så klart inte ägnar sig åt partipolitik. . . men att de också gör det, för politikerna vill ju det. "Alla statliga myndigheter idag ska jobba med målen för hållbar utveckling, däribland jämställdhet och mänskliga rättigheter". Det låter fint. Men i praktiken betyder det att museerna ska engagera ungdom till att bli aktivister i Bah Kuhnkes hjärtefrågor istället för att fortsätta med det de är bra på: väcka intresse för och förmedla kunskap om världens kulturer. Partipolitik upphör inte att vara politik bara för att målen är sympatiska.
Bah Kuhnke frågar i sin artikel varför jag inte hörde av mig till henne så vi hade kunnat undvika "missförståndet". SvD ställde frågor i ämnet till kulturministern vid en intervju i somras. SvD sökte henne också efter att min första krönika publicerades för nästan en månad sedan. Hon ville då inte kommentera!
Regeringen har inte gett museer i uppdrag att jobba med till exempel normkritik, säger ministern. Men myndigheter styrs inte bara genom formella dokument, utan också informellt och genom politiska signaler.
-Vi var ju många kulturarbetare som skrattade åt MP:s kulturrapport [som driver att kultursektorn bör tjäna politikens mål], men döm om min förvåning när jag nu ser att den är på god väg att implementeras, säger en museiarbetare.
Follin lägger fram en plan på att slå samman museerna och bygga nytt - och hävdar på fullt allvar att det ska spara pengar. Denna typ av sammanslagningar kostar nästan alltid mer än de sparar, varnar Lars Nittve, före detta chef för Tate Modern, Hongkong M+ och Moderna museet, i ett mejl till mig. Resultatet blir dysfunktionella museer som förlorar allmänhetens förtroende. Forskning och kunskap som finns om föremålen riskerar att gå förlorad för all framtid.
Follin kallar det utveckling.
Det handlar inte om att gallra samlingar, menar Follin och säger samtidigt att hon - som första överintendent någonsin - planerar att gallra i de unika samlingarna. Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.
Ett problem är att de flesta myndighetschefer inom kulturen rapporterar direkt till departementet, säger Christina Mattson, tidigare styresman för Nordiska museet, till mig. Det betyder att de förslag som Ann Follin nu överlämnat inte har manglats i en styrelse med fackkunskap, där de skulle stoppats eller åtminstone nyanserats. Istället hamnar de direkt på ministerns bord.
Min artikel har resulterat i indignerade repliker från kulturarvsforskare som menar att jag "pratar om saker jag inte begriper". Anders Högberg, docent vid Linnéuniversitet, får i ett långt inslag i P1:s Kulturnytt helt oemotsagd säga att jag och de som håller med mig saknar rätt att påverka framtidens kulturarvspolitik. "Vem som helst får tydligen uttala sig om museernas framtid", klagar Högberg. Visst, jag är lika obildad som Follin och Kuhnke - ingen av oss har mer än kandidatexamen. Men vi, och du som läser detta, har rätt till en åsikt om våra statliga museer. Det kallas demokrati.
De som skriver debattartiklar till mitt stöd i medierna är forskare vid internationellt respekterade lärosäten. Notera också, Anders Högberg på Linnéuniversitetet samt Fredrik Virtanen på Aftonbladet, att mina källor jobbar vid museerna. Det blir då underligt att hävda att jag inte kollar källorna. Jag har belägg för det jag skriver, i Follins officiella dokument, intern kommunikation och intervjuer med elva interna källor och dessutom flera externa. Men anställdas vittnesmål väger tydligen lätt för Virtanen, som istället väljer att lyssna på ministern och myndighetschefen. Min artikel är ett klassiskt grävjobb i grunden, en typ av journalistisk Fredrik Virtanen inte gjort sig känd för. Inte för att det spelar någon roll, men de flesta av mina källor lutar snarare åt vänster. Nu blir jag och de demoniserade som högerspöken. Alla de som skrivit hatmejl till mig genom åren måste känna sig ytterst förvirrade.
"Museer har alltid varit politiska", varför denna upprördhet? undrar Anna Källén, docent i kulturarvsstudier, i en artikel i SvD. Kanske det, men i dagsläget är de extremt och medvetet politiserade. Vi kan inte acceptera att museerna med uppsåt förvandlar sig till propagandacentraler, lika lite som SVT, UR eller skolan bör få släppa kravet på politiskt oberoende. Trots att de inte alltid klarar att leva upp till idealen. Institutionerna är demokratins kugghjul. Målet om opartiskhet är en förutsättning för deras långsiktiga verksamhet.
Genomgående är att mina kritiker använder skamkortet och försöker, likt Virtanen, få mig till en konservativ traditionalist som motarbetar nya perspektiv i synen på historien. Det stämmer inte. Det är inget fel på normkritik och postkolonialism som förklaringsverktyg, jag använder det till exempel i mina böcker. Problemet är att de har fått bli överideologi, likt en oantastlig religion, och används som ursäkt för att skära bort kunskap, kulturarv och institutionell integritet.
"Men museerna speglar ju den vite mannen som norm!" hör jag nu. Lyssna nu väldigt noga: Östasiatiska är ett museum om Asiens kulturhistoria! Vi är svarthåriga! Det är Follin och hennes helvita och dokumenterat kunskapslösa (om Asien) museiledning som vill göra om det till att handla om Sverige idag.
Så vem är det som har kolonial blick egentligen?
Låt oss lyssna på dem som arbetar i kultursfären. Hur är det att vara kulturarbetare i ett land där den som försöker problematisera den styrande ideologin "blir av med anslagen, får sparken, byter bransch, bryter ihop eller sätter på sig självcensurens tvångströja", som Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet. Hur är det att föra demokratiska samtal när det i praktiken råder politisk censur? Som på UR, där den mångårige reportern Per-Axel Janzon fick lämna jobbet efter att ha försökt göra ett reportage om normen av normkritik?
Ja, det är inte lätt. N, som jobbar på ett statligt museum, säger att det hon är allra mest rädd för inte är att få sparken, utan att bli utpekad som omoralisk.
-Avviker man från åsiktskorridoren mellan V och MP gör de så att man känner sig nästan som SD, att man är mot mänskliga rättigheter!
N är kulturvetare med examen i queerteori. Hon gillar inte SD. Men hon pekar på hur hotet från SD har skapat en belägringsmentalitet, där tvivel