Belarus spelbricka för mäktiga intressen - Ryssland, EU och Kina - den sköra balansgången mellan öst och väst har fungerat länge. Men Aleksandr Lukasjenkos väv av politisk neutralitet är tunn, och inflytelserika vänner med egenintresse kan snabbt förvandlas till mäktiga fiender.
Belarus auktoritära ledare står inte enbart inför en enorm protestvåg på hemmaplan. Tumultet har även ställt 65-åringen inför ett svårmanövrerat geopolitiskt test på den internationella arenan.
Och det är mäktiga aktörer som håller ett vakande öga på läget: Ryssland, EU och Kina har alla egna motiv för att se till att situationen i landet inte urartar.
Ryssland och Belarus har sedan Lukasjenkos makttillträde 1994 haft en nära - om än inte okomplicerad - relation. Enligt Carolina Vendil Pallin, forskningsledare och expert på bland annat rysk politik vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), har Ryssland två dominerande intressen när det kommer till Belarus: det militärstrategiska och det inrikespolitiska.
- Moskva vill ha fortsatt kontroll över Belarus, se till att det är en fortsatt Rysslandsvänlig regim. Man vill helt enkelt inte att någon annan får tillgång till territoriet, säger hon.
Jakob Hedenskog, säkerhetspolitisk analytiker vid FOI, anser att en utveckling i Belarus likt den i Ukraina 2014, då Ryssland annekterade Krim, inte är det mest troliga scenariot. Men det går inte att utesluta.
- Lukasjenko hävdar att han har Putins ord på ryskt militärt stöd. Samtidigt borde det vara uppenbart även för honom att det enda land som skulle kunna göra slut på Belarus självständighet är just Ryssland, säger Jakob Hedenskog.
- Nato skulle aldrig anfalla Belarus eller försöka störta Lukasjenko, men Ryssland kan känna sig tvunget att ingripa militärt om det uppstår en situation där Lukasjenko tappar kontrollen och landet faller ner i ett svårkontrollerat kaos.
Så länge situationen på hemmaplan har varit under kontroll har Lukasjenko lyckats med sin utrikespolitiska balansgång. USA har lyft sina sanktioner gentemot landet och nyligen utnämnt en amerikansk ambassadör till Minsk för första gången sedan 2008.
USA-försoningen berodde till stor del på Minsks hållning gentemot Rysslands Krimannektering, då Lukasjenko såg till att positionera sig som ett neutralt bålverk mellan Ryssland och väst.
2016, efter att Belarus släppt en rad politiska fångar, lyftes de EU-sanktioner som infördes 2010. EU:s nyväckta intresse för Belarus som en sorts buffertzon mot Ryssland kom även det efter annekteringen av Krim, säger Jakob Hedenskog.
- Lukasjenko har försökt odla relationen med EU som en sorts motvikt till den med Ryssland, men det har aldrig blivit en relation av den dignitet som till exempel Ukraina haft med EU och Nato under lång tid.
Nu hotar EU med nya, riktade sanktioner, men bedömare menar att unionen hittills varit för slapp i sin hållning till landet. Sedan 2014 har EU:s ökade engagemang i Belarus inte resulterat i några demokratiska reformer och Lukasjenko har fortsatt kunnat hålla ett järngrepp om makten.
- Det har väl funnits skäl till det, och även olika uppfattningar inom EU om hur man bör spela sin roll. Ställer EU för höga krav vänder sig Belarus österut, till Ryssland, säger Hedenskog.
För att göra sig mindre beroende av Moskva har Lukasjenko på senare år vänt blicken ännu längre österut. Efter valet 9 augusti var Kinas president Xi Jinping den första internationella ledaren att gratulera till vinsten och erbjuda stöd.
- Kina har ju inga problem med auktoritära diktaturer och har ett ganska starkt ekonomiskt intresse i Belarus. Länderna har ett militär-tekniskt samarbete och Kina har investerat mycket i infrastruktur i Belarus, som är en logistisk knutpunkt i Kinas Belt and Road-projekt, säger Jakob Hedenskog.
Belarus president Aleksandr Lukasjenko har suttit vid makten i den tidigare Sovjetrepubliken Belarus sedan 1994, och brukar kallas Europas sista diktator. Hans utrikespolitik har till största delen varit starkt prorysk, även om relationen till den ryske ledaren Vladimir Putin inte minst den senaste tiden varit ansträngd.
Några av Lukasjenkos främsta utmanare genom åren har försvunnit spårlöst och antas vara döda, däribland den tidigare vice premiärministern Viktor Hantjar och inrikesministern Jurij Zacharenko. Andra har misshandlats eller kastats i fängelse.
Efter presidentvalet i augusti 2020, då Lukasjenko utropade sig som segrare, utbröt protester av en omfattning som inte skådats sedan Sovjetunionens upplösning. Tusentals personer har gripits och vittnesmålen om polismisshandel och tortyr är många.
Flera europeiska länder har meddelat att man inte accepterar valresultatet och betraktar Lukasjenkos anspråk på makten som illegitimt.
Källa: NE, TT