Gunnar Hökmark Engångsbeslut för fred - Sverige lever med en hotbild som gör vi inte kan vänta på ett nytt försvarsbeslut om tre år utan vad som behövs är ett engångsbeslut för snabb upprustning. Alternativt är en fortsatt försvagning av vår försvarsförmåga, skriver Gunnar Hökmark.
Europa står mitt i en kraftmätning mellan auktoritära hot och det öppna samhällets frihetliga och demokratiska värden. Vår säkerhetspolitiska debatt missar däremot nuet i sitt fokus på framtida eventuella hot. Sverige måste kunna möta dagens verklighet samtidigt som vi tar höjd för den hotbild som fortsatt växer genom ryska upprustningar och anspråk.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Under lång tid bortsåg den svenska säkerhetspolitiska debatten från den upprustning och de hot som den ryska regimen byggde upp. Påverkanspolitiken gentemot de baltiska staterna och mot länderna i Central- och Östeuropa uppfattades som skuggspel ur det förflutna snarare än hot mot vår gemensamma säkerhet.
Denna blindhet byggde på två fundamentala felslut från 2000-talets början. Dels ansåg sig många vara insiktsfulla när de konstaterade att kalla kriget var över och att hoten därmed var historia. Med det kalla krigets glasögon på kunde de inte se vår tids motsättningar, utmaningar och hot. Det andra felslutet var tron på att Ryssland var på väg mot att bli ett fredligt och demokratiskt samhälle med en närmare relation till Europa och även till Nato. Så hade det varit under 1990-talet, men det upphörde på ett uppenbart och våldsamt sätt med Putins makttillträde.
Den ohistoriska slutsatsen att väpnade angrepp mot Sverige kunde uteslutas för en överskådlig framtid ledde till försvarspolitiska försummelser som vi nu måste återhämta.
Att i snigelfart slå vakt om fredstida beredningsrutiner för ett försvarsbeslut om tre år 2020 - och som ger effekt först flera år därefter - är en verklighetsflykt. Det räcker inte att reducera gapet mellan tidigare otidsenliga försvarsbeslut och nuvarande anslag. Inköpet av Patriotsystemet är bra, men en enskild och senkommen kompensation för långvariga och fördjupade brister. Så länge försvarsanslagen ligger kvar på en nivå av 1 procent av BNP tvingar de fram en fortsatt försvagning, inte bara relativt vår omvärld utan också relativt vår nuvarande förmågenivå.
Därför behövs ett engångsbeslut som återhämtar 2000-talets försummelser och innebär en utveckling mot 2 procent av BNP. Därefter kan försvarsberedningar bereda försvarets framtida utformning.
Krig pågår i Ukraina i detta nu. Rysslands nya ställning i Mellanöstern är ytterligare ett uttryck för att med våld vilja kontrollera sin omvärld. Den växande ryska militära närvaron och de allt större övningarna avser inte bara att visa förmåga, utan också att påverka den geopolitiska verkligheten. Samtidigt försöker man splittra Europa genom desinformation, cyberkrigföring och stöd till nationalism och extremism.
Från södra Kaukasus till länder på Balkan som Serbien och Makedonien, agerar Ryssland öppet och provocerande för att stärka de mörka krafter som leder in i nationalism och auktoritärt styre. Pengatvätt och kriminella operationer pågår i dessa länder liksom i EU-länder som Cypern och Malta. De baltiska staterna utsätts för demonstrationer av militär styrka och politisk arrogans, desinformation och stöd till rysk nationalism genom propaganda, investeringar och pass till ryskspråkiga.
Allt detta ställer höga krav på Europeiska unionen. Vi måste slå vakt om vår sammanhållning, fördjupa den ekonomiska och politiska integrationen och agera mot auktoritära tendenser inom ramen för våra gemensamma lagar. Vi måste gemensamt utveckla förmåga att möta desinformation, korruption och cyberkrigföring liksom en beroendeskapande energipolitik.
Grunden för framgång är emellertid en trovärdig militär förmåga. Den militära förmågan sätter gränserna för den geopolitiska förändring som Moskva vill uppnå. Den klargör också för de regimer som lockas av nationalistiska toner, och det finns många, att Europa är och förblir ett samlat skydd för suveränitet och öppna samhällen. EU måste därför nationellt och gemensamt utveckla en militär förmåga, som bidrar till Nato men också bidrar till unionens egna militära insatser och till ökad militär närvaro i utsatta medlemsstater.
Det mer strukturerade samarbete som nu inleds, med svenskt deltagande, under begreppet Pesco (Permanent Structured Cooperation) är ett viktigt led i detta. Det innebär en ökad operationell förmåga och ett gemensamt åtagande att stärka resurser och fördjupa samarbetet, där vi kan bidra till en mer effektiv europeisk och avancerad försvarsindustri.
Sverige har all anledning att driva på detta samarbete, inte minst för att säkra att svensk försvarsindustri kan inta en ledande position i det europeiska samarbetet, men också för att nå omedelbara resultat och spela en ledande roll i att det utformas som ett samarbete och inte en försvarsunion. Det både förutsätter och kräver höjda svenska försvarsanslag i nutid. Genom att våra satsningar direkt bidrar till stabiliteten i Nordeuropa och Östersjöregionen stärker vi inte bara vår egen säkerhet, utan också vår roll i att påverka samarbetets inriktning.
Sverige behöver en försvars- och säkerhetspolitik som tar sikte på nuet, som kompenserar för tidigare försummelser och som förmår att anpassa sig till fortsatt växande utmaningar.
GUNNAR HÖKMARK är europaparlamentariker (M).