Hon som kan säga vad som helst för att bli vald - En vecka kvar, sedan vet vi sannolikt vem som blir USA:s president nr 45. Men hur kommer utrikespolitiken att förändras? Aaron Korewa har på plats studerat kandidaterna under det gångna året.
WASHINGTON, DC. Det mesta pekar nu på att demokraternas kandidat Hillary Clinton kommer att bli USA:s nästa president. Donald Trumps bombastiska uttalanden "utan manus", inte minst i utrikespolitiska frågor, har gett honom en trogen skara fans men samtidigt alienerat de flesta amerikaner. Motviljan mot Clinton bygger på att hon uppfattas som oärlig men republikanernas kandidat ses å andra sidan som oberäknelig. Att en person som kan provoceras av ett bråk på Twitter ska bli överbefälhavare för världens starkaste krigsmakt är en tanke som stöter bort väljare snarare än lockar.
Clinton har alltid varit favorit hos det så kallade "utrikespolitiska etablissemanget" i Washington. Där har Barack Obama setts som en isolationist, en president som inte tror på USA:s förmåga att göra världen bättre. Det klagas på att Obama ska ha "överlärt sig" läxan från Irakkriget och att det har varit främsta skälet till hans motvilja att engagera sig i till exempel Syrien. Att USA:s rivaler som Ryssland, Kina och Iran nu har flyttat fram sina positioner ses som ett resultat av Obamas i grunden negativa inställning till amerikansk makt. Martin Indyk, tidigare ambassadör under Bill Clinton och numera medarbetare på ansedda Brookings Institution, har sagt att den USA-ledda världsordningen som har gällt sedan slutet på andra världskriget "står under hot".
I år har vi något så märkligt som en republikansk kandidat vars svar på åtta år med en isolationistisk demokratisk president är en slags "hardcore isolationism" samtidigt som demokraternas motsvarighet ses som mer "hökaktig".
Frågan är om det så kallade etablissemanget kommer att få som det vill. Som utrikesminister var Clinton kritisk till Obamas Syrienlinje och förespråkade istället att moderata rebeller skulle beväpnas och en flygförbudszon upprättas. Det är också något hon har upprepat under kampanjen. I det har hon fått stöd från tankesmedjor både till höger och vänster. Den tidigare splittringen bland expertisen som var så tydlig under Bush-åren är nu som bortblåst.
Problemet är att Hillary Clinton "kan säga vad som helst för att bli vald", som Obama själv uttryckte saken i demokraternas primärvalskampanj mot just Clinton 2008. Visst är det flera bland Clintons utrikespolitiska rådgivare som förespråkar mer engagemang i Syrien men där finns också tidigare medarbetare till Obama som motsätter sig intervention. Dessa hoppas att Clinton kommer att prioritera sin inrikespolitiska agenda och att situationen på marken i Syrien kommer att vara ännu mer ogynnsam i januari när Clinton väl installeras i Vita Huset.
Däremot är det få som tror att Clinton inte kommer att ha en tuffare attityd gentemot Ryssland. Hon har vid flera tillfällen kritiserat Trumps uttalanden om att Nato skulle vara "föråldrat". De ständiga hackerattackerna som Kreml av allt att döma ligger bakom har väckt ilska hos Clintonkampanjen. Om det tidigare fanns några som helst illusioner kring Ryssland är dessa nu borta. Det första mötet mellan Clinton och Putin lär bli minst sagt intressant.
Det är dock fortfarande oklart vad Clinton kommer att göra i praktiken. I Ukrainafrågan har hon talat om ökat stöd till Kiev och att utvidga sanktionerna om Ryssland inte fullföljer sin del av Minskavtalet. I frågan om vapenleveranser till Ukraina har hon varit vag och istället talat om behovet av "nödvändig utrustning".
Att en av Clintons närmaste rådgivare i Ukraina- och Rysslandfrågan är Melanne Verveer, dotter till ukrainska emigranter, tyder på att en hårdare linje är trolig. Andra namn som nämns i Clintons framtida "Rysslandsteam" är tidigare ambassadören i Moskva Michael McFaul och Evelyn Farkas. Båda står för en hård linje gentemot Kreml.
Ett annat område där vi kan se förändringar med Clinton i Vita huset (dessvärre till det sämre) är frihandeln. Medan Obama har tryckt på starkt för frihandelsavtal både med Asien och EU har Clinton sagt under kampanjen att hon inte längre stödjer det färdigförhandlade avtalet med Asien, TPP. Kritiker hävdar att detta är ännu ett exempel på när Clinton "säger vad som helst". Just frihandelsavtal har kritiserats hårt både från vänster, av Clintons tidigare utmanare, Bernie Sanders, och från höger av Donald Trump.
Vad det innebär för utsikterna att få igenom avtalet med EU, TTIP, är svårt att säga. Vissa menar att kritiken mot TPP handlar om att Stillahavsländerna har sämre standard vad gäller löner och arbetsvillkor, något som inte gäller för EU. Å andra sidan har Clinton visat skepsis mot frihandel tidigare under sin tid som senator.
Sammantaget är det inte troligt att vi kommer att bevittna en stor omsvängning av amerikansk utrikespolitik med Hillary Clinton vid rodret. Det finns mer som förenar henne med Obama än vad som skiljer dem åt. Hon tycks dela uppfattningen att ett ökat fokus på Asien är rätt väg att gå men att USA samtidigt inte kan glömma bort Europa eller Mellanöstern.
Den stora skillnaden ligger i den generella analysen av vart världen är på väg. Obama verkar övertygad om att framtiden tillhör länder som fokuserar på innovation, handel och teknisk utveckling. Krig och geopolitik tillhör det förgångna och kostar bara tid och energi. Obama och kretsen krig honom gillar att upprepa att de lever på 2000-talet, till skillnad från "det utrikespolitiska etablissemanget".
Denna analys må ha en poäng vad gäller långsiktiga globala trender men som de senaste åtta åren har visat utnyttjas det vakuum USA lämnar efter sig av andra. Clinton tycks förstå att även om vi lever på 2000-talet så innebär det inte att de krafter som styr världen är väsentligt annorlunda bara för att Obama sade så eller för att alla har en smartphone i fickan.
Det är inte ovanligt i USA att en isolationistisk president följs av en som är mer benägen till interventioner. Samtidigt är det inte frågan om att pendeln bara svänger tillbaka. Jimmy Carter efterträddes exempelvis av den mer aktive Ronald Reagan. Samtidigt hade USA då fortfarande inte kommit över Vietnamkriget. Reagan kombinerade därför en utrikespolitik där USA var mer framträdande på världsscenen men samtidigt var noga med att undvika längre, kostsamma krig.
Idag är situationen likartad. Ett större engagemang från USA:s sida efterfrågas men det innebär på inget sätt att någon önskar en återgång till politiken som resulterade i invasionen av Irak. Av allt att döma står Hillary Clinton just för en sådan balanserad linje.
AARON KOREWAär visiting fellow vid McCain Institute i Washington, DC, och Capitolium-stipendiat vid tankesmedjan Frivärld.