Spaniens utrikesminister En utbrytning är omöjlig - I stället för att vara öppna för möjligheten att sluta rättvisa och förnuftiga överenskommelser föredrar den katalanska självständighetsrörelsen att hålla lågan brinnande i en process som bärs fram av en aktiv och ihärdig minoritet. Då är det min skyldighet och mitt ansvar att upprepa att en utbrytning är ogenomförbar och omöjlig ur rättslig synvinkel, skriver den spanske utrikesministern José Manuel García-Margallo.
De självständighetsförespråkande politiska krafterna har förklarat sin avsikt att använda den katalanska regionalregeringen Generalitats institutioner för att hålla en folkomröstning om utbrytning i september 2017. Förslaget är ännu ett steg på den fruktlösa och meningslösa väg som inleddes för fyra år sedan. Då beslutade den katalanska regionpresidenten Artur Mas att utnyttja alla tillgängliga resurser för att framtvinga skapandet av en ny stat, vilket utgör ett allvarligt maktmissbruk.
Denna önskan har varit ouppnåelig från start, men inget samhälle är oemottagligt för lockelsen att börja om på nytt, framför allt i kristider. Lyckligtvis har det katalanska och det spanska folket generellt sett visat sig vara sansat, och har i de flesta fall lyckats motstå de politiska spänningarna och de splittrande politiska åtgärderna från Generalitats sida - en myndighet som verkar ha slutat att tjäna allmänhetens intressen och uppenbarligen har glömt bort innebörden av ordet mångfald.
Det står klart att självständighetsrörelsen framhärdar. I stället för att vara öppna för möjligheten att sluta rättvisa och förnuftiga överenskommelser föredrar den att förbruka allas energi och hålla lågan brinnande i en process som bärs fram av en aktiv och ihärdig minoritet - som förvisso är stor, men som fortfarande är en minoritet. Inför detta framhärdande anser jag att det är min skyldighet och mitt ansvar att upprepa att en utbrytning är ogenomförbar. För det första är den omöjlig ur rättslig synvinkel. Det finns ingen demokratisk författning i världen som erkänner rätten till självbestämmande (förutom Etiopien och Saint Kitts och Nevis, två öar i Antillerna som bildar en stat tillsammans).
Europeiska unionen, vars fördrag föreskriver en möjlighet till utträde för medlemsstaterna, erkänner däremot inte möjligheten att en region kan förvandlas till en suverän nation och automatiskt bli medlem i organisationen med fullständiga rättigheter. I och med Brexit ser vi att EU-lagstiftningen är till för att följas, utan politiska genvägar och rättsliga drömmerier. Slutligen är det enligt internationell rätt en vedertagen doktrin i fredstid att FN:s regler för självbestämmande endast är avsedda för koloniala frågor och allvarliga kränkningar av de grundläggande rättigheterna. Denna premiss innebär att de inte är tillämpliga på Spanien, ett demokratiskt land med federala inslag.
Självständighetskrafterna vet allt detta, men fantiserar om att provocera fram irredentistiska situationer där den rättsliga aspekten av händelserna får författningsrättens, EU-rättens och folkrättens vallar att rämna. Tyvärr måste jag krossa även den illusionen. Spanien är en konsoliderad demokrati, med obestridligt starka institutioner. Som en socialistisk inrikesminister påminde om för inte så länge sedan, den som utmanar staten förlorar. Dessutom är vårt land varken Sovjetunionen eller ett döende Jugoslavien. Tvärtom, Spanien är en framträdande och aktiv medlem i FN, Nato, OSSE och Europarådet och har undertecknat de viktigaste fördragen beträffande internationell rätt och mänskliga rättigheter. Kort sagt: Spanien är respekterat, och vågar jag säga, omtyckt i hela världen. Inget land i världssamfundet - varken stort eller litet - som i sig motsätter sig utbrytningar, skulle ställa sig positivt till att erkänna ett självständigt Katalonien.
Men vi får inte begränsa oss till rättsliga aspekter. Det är även viktigt att betona bristen på vad vi kan kalla för "demokratisk moral" i det projekt som självständighetsrörelsen vill tvinga fram. Därför är det svårt att acceptera att allt handlar om att upprepa olagliga konsultationer och autonoma val tills resultatet blir det som initiativtagarna förväntar sig. Det är dessutom inte moraliskt godtagbart att man på 2000-talet, när alla demokratiska diskussioner handlar om att ta hänsyn till skillnader, i Katalonien diskuterar hur man ska dela upp medborgarna politiskt efter kultur, språk eller känsla av nationell hemhörighet. Som min kollega Stéphane Dion, Kanadas utrikesminister och en framträdande federalist, så många gånger har påpekat, är utbrytningar en demokratisk anomali eftersom vi blir tvungna att bestämma vilka av våra kolleger, vänner och familjemedlemmar som ska bli utlänningar och vilka som ska fortsätta att ingå i vår politiska gemenskap. Inget samhälle förtjänar att genomgå ett sådant trauma.
Om något organ i Generalitat fortfarande insisterar på att fortsätta på den här vägen kommer Spaniens regering därför att agera i vetskap om att den inte bara har rätten på sin sida, utan även den demokratiska moral som rätten grundar sig på. Spanien är odelbart, en demokratisk gemenskap där medborgarna kan utöva sina rättigheter på ett likvärdigt sätt och där alla medborgare ges möjlighet till en levnadsstandard som är jämförbar med vilket land som helst i vårt grannskap. Inget parti, ingen institution och inget nykonstituerat organ kan ta sig rätten att utöva den självbestämmanderätt som det spanska folket ges enligt artikel 1. 2 i författningen, eftersom det endast är det spanska folket som har rätt att besluta om sin framtid via formellt etablerade kanaler. Ingen spanjor kommer att fråntas sina medborgerliga rättigheter i Katalonien, och ingen katalan kommer att upphöra att vara medborgare i Spanien.
Under 2017 måste vi dock undvika att upprepa de kontroverser, spänningar och motsättningar som vi haft sedan 2014. Låt oss därför slå in på en ny väg. Spaniens regering, så snart den bildas och hur den än är sammansatt, kommer även i fortsättningen att vara öppen för att diskutera de frågor som det är möjligt att enas om, med konkreta resultat för det katalanska samhället och Spanien i stort. En absolut nödvändig förutsättning för att slå in på denna nya väg är dock att Generalitats regering upphör att utmana den demokratiska rättsordningen och respekterar samförståndet kring författningen från 1978, som har lett till att Katalonien och hela Spanien har blomstrat som aldrig förut i sin historia. Kort sagt, det jag föreslår är att vi följer andan i den katalanska poeten Salvador Esprius versrader, som uppmanar till en verklig förståelse, från hjärtat:
"Håll alltid dialogens broar öppna / och försök att förstå och älska / alla våra barns olika tankar och språk".
Spaniens utrikesminister