Johanne Hildebrandt Vill de att talibanerna ska segra? - Kvinnorna hade det bättre i Afghanistan under talibanerna. Det hävdar bland andra den före detta försvarsministern Thage G Peterson och den före detta ambassadören Sven Hirdman i en märkligt pro-talibansk debattartikel. De borde veta bättre, skriver den tidigare krigskorrespondenten Johanne Hildebrandt.
Den svenska militära insatsen i Afghanistan består i dag av cirka 30 personer och är en del av Natos operation Resolute Support som går ut på att utbilda den afghanska säkerhetsstrukturen att stå emot Al Qaida, talibaner och IS. Svenskarna är ickestridande, i praktiken åker de mellan två camper i Mazar e Sharif.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Försvarsminister Peter Hultqvist vill nu även omvandla en del av den svenska insatsen till att utbilda afghanska specialförband, vilket är efterfrågat. I kriget mot talibanerna har de afghanska specialförbanden varit effektivast och fler av dem behöver utbildas eftersom de har en nyckelroll i landets militära strategi.
Detta får bland andra den före detta försvarsministern Thage G Peterson och den före detta ambassadören Sven Hirdman i en debattartikel att "Sverige är åter på väg in i ett meningslöst krig i Afghanistan med USA och Nato som tongivande krigsherrar".
Men avtalet mellan Nato och Afghanistan är tydligt. Det är den afghanska regeringen som ansvarar för säkerheten i landet och genomför de militära operationerna mot motståndarna. Detta vet självklart debattörerna. Så varför påstår de motsatsen?
Sedan den internationella militära insatsen, ISAF, avslutades 2014 har talibanerna erövrat drygt 40 procent av Afghanistan, vilket innefattar en tredjedel av befolkningen. Dessutom har IS etablerat sig i landet och har genomfört en rad attacker, den senaste var mot en tv-station i Kabul i tisdags. Säkerhetsläget är dystert och oroande. Under det första halvåret 2017 dödades 1662 civila och 3581 sårades.
Enligt FN:s biståndsorgan för Afghanistan UNAMA, är talibanerna, IS och andra regeringsfientliga trupper skyldiga till två tredjedelar av de civila offren. En annan rapport från FN-organet visar också på en stor ökning av attacker mot främst shia-muslimska moskeér och religiösa ledare. (261 döda och 572 skadade i 42 attacker sedan första januari 2016)
Detta utelämnar dock debattörerna helt från sitt resonemang, i stället är det USA:s "urskillningslösa" bombattacker som dödar "motståndsmän- och kvinnor. "
Sant är att 95 afghaner dödats och 137 skadats av flygbombningar vilket innebär en 43 procentig ökning, och att dryg två tredjedelar orsakades av internationellt flyg och en tredjedel av afghanskt flyg. Men att inte samtidigt nämna att talibanerna, IS och andra väpnade islamiska terrororganisationer dödade 1 141 människor och sårade 2 348 är ohederligt.
Säkerhetsläget har gjort att den folkvalde presidenten Ashraf Ghani bett om utökat internationellt militärt stöd. USA och Nato gör med andra ord inget som den afghanska regeringen inte har bett om.
Detta viftar debattörerna undan med att det är brott folk mot folkrätten med orden "en inbjudan till intervention är olaglig om en regering saknar kontroll över stora delar av territoriet. "
Så talibanerna, en pashtunsk medeltida regim som enbart var erkänd av Pakistan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, har alltså större rätt till Afghanistan än landets folkvalda regering eftersom de tagit territorium med våld?
Med det resonemanget borde inte det internationella samfundet inte heller ha ingripit mot IS i Syrien och Irak. Det är svårt att förstå varför debattörerna, medvetet eller omedvetet, föredrar att talibanrörelsen ska segra.
För blir det bättre i Afghanistan om talibanerna återtar makten och återinför sin religiösa diktatur där kvinnor inte fick behandlas av manliga läkare, inte fick gå i skolan och stenades ihjäl offentligt? Ja, enligt Peterson, Hirdman och deras meddebattörer som häpnadsväckande nog hävdar att "kvinnornas situation är mer katastrofal i dag än före kriget".
De kvinnor som i söndags tog sin masterexamen i Kabul håller förmodligen inte med.
USA har beslutat att öka sin truppnärvaro med drygt 3 000 soldater och har även bett andra Nato-länder att bidra med 1 000 soldater, specialförband är särskilt efterfrågade. Det innebär att den internationella styrkan kommer uppgå till 16 000 soldater.
USA är militärt engagerande i Afghanistan på flera sätt: Nato-insatsen där Sverige ingår samt Operation Freedoms Sentinel, som vilar på ett bilateralt avtal mellan USA och Afghanistan och där man har mer långtgående militära mandat. Dessutom bekämpar man al-Quaida.
Taktiken är att de afghanska specialförbanden, tillsammans med sina internationella partners, ska återta mark från talibanerna och IS samt attackera ledare och andra, till exempel bombmakare. Attacker från flyg och drönare ingår i strategin, på samma sätt som de gjorde i kriget mot IS i Irak och Syrien. Huruvida det kommer lyckas i Afghanistan återstår att se.
USA:s närvaro i Afghanistan ger självklart landet inflytande i regionen och situationen kompliceras ytterligare av att Ryssland uppges stötta talibanerna. Pakistan lär ha erbjudit talibanerna skydd och möjlighet att bygga upp sin militära förmåga sedan 2001, vilket gjort det svårt för regeringstrupperna att besegra dem.
Även Iran är ett av de länder som positionerar sig för att ha inflytande i Kabul om nuvarande regim kollapsar och talibanerna åter tar makten.
Kina är också en faktor eftersom de inte vill att islamistisk extremism ska sprida sig in i landets västra delar. Situationen är med andra ord komplex och utgången är inte given. Det värsta scenariot är att Afghanistan utvecklas till en "failed state" och återigen blir en bas för terrorgrupper.
I slutändan kan självklart bara diplomati och samhällsbygge skapa fred i detta utfattiga, plågade land och hur vägen dit ser ut förtjänar sannerligen en seriös debatt där alla aspekter vägs in. Dessvärre verkar det inte som om Peterson, Hirdman och övriga debattörer vill ägna sig åt detta.
JOHANNE HILDEBRANDT är före detta krigskorrespondent och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin.