Moraliska argument biter inte på vapenhandeln - Det är felaktigt och otillräckligt att tro att argument enbart baserade på moraliska principer skulle kunna leda till att vapenexporten stoppas. Svensk vapenexport kommer aldrig att stoppas utan omställning och nedrustning, skriver docent Jonathan Michael Feldman i en replik.
Representanter för en rad framstående fredsförespråkande organisationer krävde i en debattartikel publicerad i SvD (20/12) att Sverige måste leva upp till sina löften att stoppa vapenexporten till diktaturer eftersom dessa ofta systematiskt kränker mänskliga rättigheter. Organisationerna hävdade att "demokrati och mänskliga rättigheter måste väga tyngre än krigsmaterielindustrins intressen". Denna utsaga, baserad på moraliska principer, slår säkert an hos de flesta. Däremot är det felaktigt och otillräckligt att tro att argument enbart baserade på moraliska principer skulle kunna leda till att vapenexporten stoppas. Det som saknas för att argumentationen ska bli verkligt övertygande är förslag på hur alternativa ekonomiska lösningar kan ersätta försvarsindustrin. Moralkritik har framförts i över ett sekel, men har ständigt visat sig vara ett otillräckligt argument för att strypa försvarsutgifterna. I själva verket har försvarsutgifternas moraliska gränser tänjts till den grad att de i stället bidragit till att nyckelaktörer vunnit terräng. En liten historielektion skulle därför vara på sin plats.
Redan 1913 redigerade Zeth Höglund, Hannes Sköld och Fredrik Ström boken "Det befästa fattighuset: Antimilitaristisk och socialistisk handbok". Boken gav upphov till allvarliga frågor om de sociala kostnaderna som förknippades med den svenska försvarsindustrin. Först efter att denna positionering hade förskjutits ur det socialdemokratiska partiet, vann den trovärdighet bland väljarkåren. Den första lärdomen vi drar härur är att moral inte alltid är maktens följeslagare. Trots att denna lärdom har upprepats under årtionden, verkar den avsiktligen åsidosättas.
Under 1930- och 40-talen publicerade Joachim Joesten en bok och en rad artiklar som belyste den svenska dubbelmoralen; å ena sidan en fredsälskande nation, å andra sidan ledande vapenexportör. På 50-talet beskrev E. J. Gumbel, professor i statistik vid Heidelberguniversitetet 1923-32, hur flertalet stater bidrog till Tysklands militära upprustning innan nazisternas maktövertagande. Sverige sållade sig till denna skara. Gumbel skrev 1958 boken "Inspektion för nedrustning" där han framhöll att:
Weimarrepubliken dödades av den stora depressionen, som förde med sig en återuppståndelse av olagliga partiarméer och en maktkamp dem emellan. När nazisterna tog över, övergick den hemliga upprustningen till att vara laglig; därmed hade stormakterna accepterat nazisternas brott mot Versaillesfördraget. Den hemliga upprustningen under Weimarrepubliken utgjorde en länk mellan nederlaget 1918 och Förintelsen under andra världskriget.
Förflyttar vi oss ytterligare knappt 30 år framåt, till år 1987, skrev Steve Lohr en analys för The New York Times som publicerades den 17 maj under titeln "Det svenska dilemmat: vapenhandel eller pacifism?". Lohr menade att Sverige försökte kombinera ryktet att vara en fredsälskande nation med att samtidigt ha en betydande vapenexport. Många minns Sveriges storsinta stöd för Vietnams frigörelse och mot USA:s tragiska krigsföring. Vad som är mindre känt är att Rolf Soderlind ett år efter Lohrs artikel publicerade en exposé i The Los Angeles Times, som framhöll att "Sverige bröt mot sitt eget embargo så tidigt som 1966 genom att exportera Carl Gustaf-ammunition till australiensiska trupper i Vietnam. Detta var under tiden Sverige kallades ‘världens samvete’ för sin kritik mot USAs roll i kriget. " Carl Gustaf var ett svenskt granatgevär som tillverkades av det statliga FFV.
Tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt hävdade att vapenexporten var nyckel till handel, tillväxt och därmed en förutsättning Sveriges välstånd. I debatt om vapenexporten med Gustav Fridolin, som då befann sig i oppositionsställning, argumenterade statsministern för att försvarsbehoven och ekonomin stod över de moraliska frågorna kring vapenexporten. När SVT frågade tidigare Vänsterpartiledaren Lars Ohly om hur ett stopp av vapenexporten skulle påverka sysselsättningen, verkade han hålla med Reinfeld om att det inte går att skära ned vapenexporten utan att det får konsekvenser för sysselsättningen inom försvarsindustrin.
Vad som saknas i den aktuella diskursen, där moral och ekonomi åtskiljs, är tanken att dessa två är förenliga. Vi vet däremot, utifrån utveckling inom exempelvis Saab, att det är möjligt att framgångsrikt ställa om försvarsproduktion, teknologi och sysselsättning till civila diversifieringsprojekt. Ett exempel är en "nivåmätare" som användes för att mäta oljenivån i tankar, ett annat var Viking-satelliten som bidragit till att främja Sveriges rymdnäring.
Än bättre är att det finns traditioner och tänkare att knyta an till, inte sällan kvinnor. Inga Thorsson, riksdagsledamot och antikrigsaktivist, förespråkade en omställning av den svenska försvarsindustrin för att främja civila ändamål. I likhet med Alva Myrdal, såg Thorsson en koppling mellan nedrustning och utveckling. En av de största utmaningarna för omställning är argumentet om den ryska hotbilden. Dock har vi från den svenska nedrustningspolitiken redan kunskap om att förtroendeskapande åtgärder och handel är grundläggande för att skapa stabila relationer länder emellan. När Sverige exporterar vapen leder det i förlängningen till spänningar förstärks och konfliktdynamiker underblåses. När Sverige i stället tar en annan roll och verkar för att begränsa militärövningar, främja handel och diplomati hjälper det i stället till att skapa förtroende, samarbete och ömsesidigt beroende. Ur detta perspektiv kan Sveriges upprepade deltagande i militärövningar nära den ryska gränsen i stället öka spänningar och hjälpa till att upprätthålla politiska argument för stora militärutgifter och därmed också utgöra ett hinder för omställning. Ändå är över hälften av Rysslands handel med Nato-länder eller länder som är allierade med Nato (inklusive Sverige och Japan).
Moral är således i högsta grad förenligt med ekonomi, men moral utan ekonomi och genomgripande alternativ till traditionell och militärt betonad utrikespolitik är otillräckligt för att rubba det fundament som upprätthåller den svenska vapenexporten. Bakom varje moraliskt grundat argument mot vapenexport finns motargumentet att sådan export skapar jobb och säkerställer Sveriges försvar. Tvärtom skulle de fredsrörelser och organisationer som motsätter sig vapenexporten kunna främja en annan agenda, genom att lyfta förtroendeskapande åtgärder och handel, motarbeta fortsatt deltagande i provokativa militärövningar i vårt närområde, samt betona vikten av planerad omställning mot civila alternativ. En sådan agenda skulle ge oss ett verkligt och trovärdigt alternativ till årtionden av "det svenska dilemmat". De bortglömda idéerna och logiken bakom nedrustning och ekonomisk omställning måste återupptäckas.
docent vid Ekonomisk-historiska institutionen på Stockholms universitet och medgrundare till Stockholms Centrum för Internationell Social och Ekonomisk Rekonstruktion (SCISER)