Syriens öde ligger i händerna på Putin och Erdogan - Syriens öde ligger i händerna på tre stormakter: Ryssland, Iran och Turkiet.
En ny maktbalans håller på att etableras i Mellanöstern - där USA inte längre dikterar villkoren.
Den utvecklingen förstärks när Donald Trump tar över i Vita huset efter Barack Obama.
På onsdagen gick nyhetsbyrån AFP ut med att Ryssland och Turkiet enats om en vapenvila i Syrien. Uppgifterna byggde på regeringskällor i Ankara. Några timmar senare tonades det hela ner från Moskva. Någon plan finns inte färdig, meddelade en talesman i Kreml.
Oavsett vilket så är det ett faktum att Ryssland, Turkiet och Iran under julveckan fört intensiva samtal om en lösning på kriget i Syrien. Strax före julafton möttes utrikesministrarna från de tre länderna i Moskva.
För Syriens hårt prövade folk - 400 000 har dödats i kriget - vore det naturligtvis bra om bomberna slutade falla. Samtidigt finns skäl till oro.
Vad blir resultat om två auktoritära ledare som Vladimir Putin och Tayyip Erdogan, efter samtal med de iranska mullorna, bestämmer om Syriens framtid - utan inblandning från vare sig FN, EU eller USA ?
Alla de tre stormakterna som nu pratar ihop sig har starka intressen i Syrien. I flera år har de stått på motsatta sidor i kriget.
Ryssland och Iran stöder diktatorn Bashar al-Assad. Ryska Mig-plan och helikoptrar har bombarderat rebellerna i Aleppo. På syrisk mark finns ryska militärer, iranska elitsoldater och krigare från den Iransponsrade libanesiska gerillan Hizbollah.
Turkiet har istället backat upp sunnimuslimska rebellgrupper som vill störta al-Assad, miliser som även får stöd från USA och Saudiarabien. Samtidigt har Erdogan skickat in stridsvagnar och trupp för att bekämpa såväl terrorsekten IS som kurdiska miliser. De senare är allierade med både västmakterna och Ryssland.
Så sent som för ett år sen rådde ett slags kallt krig mellan Ryssland och Turkiet sedan turkarna skjutit ner ett ryskt bombplan av typen SU-24 vid gränsen mot Syrien.
Men nu har de rysk-turkiska relationerna snabbt tinat.
Det började i somras när Erdogan bad om ursäkt för nedskjutningen. I mitten av december mördades Rysslands ambassadör Andrej Karlov i Ankara av en terrorist som skrek att han ville hämnas de ryska bombningarna av Aleppo. I stället för att splittra tycks mordet ha fört Ryssland och Turkiet närmare varandra. Bara någon dag senare inleddes Syriensamtalen i Moskva.
Vad har de tre länderna att vinna?
För Ryssland och Iran är det uppenbart. Ryssarna har genom att bomba Aleppo till grus besegrat rebellerna där och bäddat för att al-Assad ska kunna slå mot terrorsekten IS i Raqqa med full kraft - och i slutändan sitta kvar vid makten.
Det innebär också att det shiamuslimska Iran stärkt sin position gentemot rivalen, det sunnimuslimska Saudiarabien.
För Natolandet Turkiet är situationen komplex. Erdogan vill liksom Ryssland (och naturligtvis USA och EU) krossa IS. Men allra viktigast är att hindra de syriska kurderna från att breda ut sitt territorium. För Erdogan är den syriskkurdiska YPG-gerillan bara en förlängning av turkkurdiska PKK, som han stämplat som "terrorister". Samtidigt är YPG en viktig allierad till USA och Nato i kampen mot IS.
För att bädda för en rysk-turkisk-iransk uppgörelse tycks Erdogan nu ha backat från sitt tidigare benhårda krav: ett fredsavtal i Syrien måste leda till Bashar al-Assads avgång. I gengäld verkar Putin redo att minska sitt stöd till de syriska kurderna.
USA leder en koalition som attackerar IS både i Syrien och Irak. Men Barack Obama har inte velat gå in hårdare militärt än så. Och Donald Trump, som nu tar över i Washington, har gjort klart att han absolut inte tänker riskera amerikanska liv i det syriska inbördeskriget.
Därmed ligger nu Syriens öde i händerna på Ryssland, Turkiet och Iran.
Blir det fred?
Inte i första taget. Ty allt för många har allt för mycket att förlora på en uppgörelse mellan Putin, Erdogan och de iranska mullorna.