Räddningen visade bild på sin 2 åriga dotter - När kidnapparna sparkade in dörren insåg Mats Fogelmark snabbt att ingen skulle komma och rädda honom. Hans liv hängde på en enda sak: att lyckas skapa en relation med de beväpnade männen. "Då uppstod en form av Stockholmssyndromet - från deras sida", säger han.
1994 patrullerade Mats Fogelmark Sarajevos gator som FN-observatör. Han var 32 år, nyligen befordrad till kapten och ute på sitt första riktiga uppdrag efter tio år av militär utbildning. I Sarajevo skulle han tillsammans med det team han basade över visa FN:s konfliktdämpande närvaro.
- Jag ville bidra och göra nytta, säger Mats Fogelmark. Bosnien kändes också så nära. Bara några år tidigare hade jag varit där på semester.
Inför FN-tjänsten som militärobservatör specialtränades Mats Fogelmark på FN-skolan i Finland. Överfall och kidnappningar iscensattes så realistiskt att vissa valde att hoppa av sina kommande uppdrag.
Övningspatrullen kunde anlända till en by där de möttes av vänliga människor, för att plötsligt bli omringade av män, beväpnade med kalasjnikovs, som tog dem tillfånga. Andra gånger överraskades de bakifrån i skogen och fördes bort med säckar över huvudet. Därefter utspelade sig en svåruthärdlig gisslanövning som inte gjorde många avsteg från verkliga händelser.
- Träningen är nästan den jobbigaste delen av ett uppdrag. Innan man åker ut måste man vara mentalt förberedd på vad som kan hända; då går det inte att sockra övningarna alltför mycket.
I Sarajevo gick frontlinjen rakt genom stadens centrum. Den bosniska armén försvarade stadskärnan mot de bosnienserbiska styrkorna som kontrollerade områdena runt omkring. De centrala stadsdelarna besköts och bombades urskillningslöst.
I denna krigseld fick Mats Fogelmark återuppleva flera av de situationer han tränat på innan han åkte.
Har du en mental förberedelse för eventuella kriser? Mejla till idag@svd. se och berätta. Du får vara anonym. Valda gensvar publiceras.
Varken han eller de andra FN-kamraterna i den fredsbevarande styrkan var beväpnade. Bilen som de färdades i var en måltavla för krypskyttar varje gång de gav sig ut på gatorna.
Efter ett tag blev de luttrade och lärde sig att skilja mellan skott som var avsedda att döda och skott som avlossades för att markera att de skulle avlägsna sig från området.
Sex gånger kapades också de bilar som Mats Fogelmark och kollegorna körde omkring med; han fick en laddad pistol inkörd i magen, en annan gång forslades han till en skog där han fick ställa sig med händerna bakom huvudet medan kaparna plundrade bilen. Andra gånger blev han och kollegorna bryskt utslängda under pistolhot.
Varje gång det hände malde mantrat som präntades in under utbildningen: Spela inte hjälte.
- Det var bara att ge dem bilen utan att försöka göra motstånd. Jag var inte beredd att dö - och definitivt inte för en Toyota pickup.
Alla år av träning och utbildning hade gjort Mats Fogelmark skicklig i att snabbt bolla fram alternativ i stunden. Han var också van att kalkylera vilken tänkbar händelseutveckling som skulle vara farligast, minst farlig respektive mest trolig.
Men hur väl förberedda han och de andra i FN-teamet än var på vad de skulle kunna råka ut för i Sarajevo är ett krig mer skrämmande än fältövningar.
En eftermiddag sparkar tre män, beväpnade med knivar och pistoler, in dörren till huset där Mats Fogelmark bor och arbetar.
Männen har fått för sig att de fyra FN-observatörerna pekar ut mål åt NATO:s stridsflyg som släpper bomber över bosnienserbiska militära mål. De är hetsiga och viftar med vapen.
Ingen får lämna huset - som saknar telefon. Den walkie talkie som de brukar använda beslagtas.
- Bortsett från en rysk FN-enhet, var vi den enda FN-truppen på serbsidan. Ingen skulle komma och hjälpa oss. Det enda vi kunde göra var att försöka lugna ner situationen och få igång en relation med kidnapparna, säger Mats Fogelmark.
Till en början är Mats Fogelmark rädd och har hög puls, men känner sig lättad när det blir uppenbart att männen som stormat huset inte är militärer.
- Vi förstod snart att det var ett gäng halvkriminella killar. Om de hade jobbat på uppdrag av militären hade situationen blivit mer utstuderad; då hade vi utsatts för de verktyg som som man använde i kriget.
Timmarna går. Två av männen är berusade. En av dem håller i en pistol och Mats försöker se om mannens pekfinger vilar på avtryckaren. De förklarar om och om igen för kidnapparna vad uppdraget som FN-observatörer går ut på. De sitter alla samlade runt ett bord; Mats och hans kollegor kommunicerar med varandra genom blickar.
Efter något dygn försöker Mats med taktiken att bli mer personlig för att väcka männens sympati. Även om situationen inte är identisk med övningarna i Finland, har han som en mental checklista att hålla sig vid. Den hjälper honom att hantera läget och att byta spår när det behövs.
- Jag visade en bild på min tvååriga dotter i en barnvagn. Då uppstod en form av Stockholmssyndromet - fast från deras sida. Det ledde till att vi kunde börja prata med dem om vad de ville ha av oss. Det slutade med att de åkte därifrån med två dunkar diesel.
En kort stund av lättnad infinner sig - de klarade livhanken den här gången också. Sedan fortsätter uppdraget i den krigshärjade staden; de patrullerar gatorna och ser inte till kidnapparna mer.
Tillbaka i Stockholm efter tolv dramatiska månader i Sarajevo upplevde Mats Fogelmark sin första tuffa omställning. Kontrasten mellan den intensiva krigstillvaron och vardagslunken på hemmaplan var svårsmält.
- Det är viktigt att inte åka ut på en gång igen. Annars är risken att man blir en "FN-yxa" som skjuter problemet framför sig. Till slut kan man bara känna att livet är meningsfullt när man är på mission; livet hemma blir för fattigt. Det är inte heller någon som är särskilt intresserad av att lyssna på det man har upplevt.
Han erbjöds psykologstöd och tackade ja, men på den tiden var debriefing-rutinerna inom militären inte lika utvecklade som de är i dag.
- Nu för tiden kan man inte längre välja. Man landar inte längre direkt på Arlanda, där familjen står med vimplar, utan förs till ett annat ställe där man får tala med en psykolog och varva ner ett par dagar innan man åker hem.
Numera delar Mats Fogelmark sin tjänst som försvarsattaché mellan Norge, Danmark och Island. Tre länder avlägsna från stationeringarna i forna Jugoslavien och de länder han och hans familj senare kom att bo i: Sydkorea, USA, Nordkorea och Kina.
När Mats tillsammans med sin fru och dotter skulle flytta tillbaka till Sverige efter ett år i Sydkorea, varnade han dottern inför hemresan:
- Jag sa att hon inte skulle bli besviken om ingen ville höra hur det var att bo i Sydkorea. Man vill ju gärna dela med sig av sina upplevelser, men generellt är folk inte så nyfikna på hur man har haft det.
För Mats själv betyder det att han snarare delar minnena av de olika länderna och uppdragen med sin familj. När han stöter på någon som också var i Sarajevo under kriget uppstår en omedelbar samhörighet.
- Man behöver inte förklara så mycket för varandra, det kan räcka med att konstatera att det var för jävligt.
Var det för jävligt?
- Nej, det var ett bra år i mitt liv. Jag har också många fina minnen därifrån. Som yrkesman gjorde jag nytta, det är jag stolt över.