Så här bedriver Ryssland hybridkrigföring mot Georgien - Ryssland förlitar sig på en bred kombination av olika maktmedel för att påverka den georgiska regeringens beslutsfattande, skriver Niklas Nilsson, verksam vid Försvarshögskolan och Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik.
Krisen i Ukraina har aktualiserat Rysslands aggressiva politik mot stater i sitt närområde och konsekvenser av detta för det säkerhetspolitiska läget inte minst i Östersjöområdet. I morgon lanserar ISDP min studie Russian Hybrid Tactics in Georgia, som tar ett helhetsgrepp på Rysslands sammansatta försök att stärka sitt inflytande över detta land.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Ukraina var inte startskottet för den typ av agerande från Ryssland som ofta benämns hybridkrigföring. Flera av de postsovjetiska staterna har, särskilt sedan Vladimir Putin kom till makten 2001, utsatts för en rad olika kombinerade och synkroniserade påtryckningsmedel.
Det kanske viktigaste exemplet är Georgien, som alltsedan självständigheten 1991 haft ett mycket konfliktfyllt förhållande till Ryssland. Faktum är att Ryssland i Georgien utprovat många av de hybridtaktiker som senare rönt uppmärksamhet i Ukraina. Exempelvis tillämpade Ryssland för första gången cyberkrigföring i en militär konflikt under kriget mot Georgien 2008.
När konflikter har uppstått mellan Ryssland och Georgien, har Ryssland förlitat sig på en bred kombination av olika maktmedel för att påverka den georgiska regeringens beslutsfattande, särskilt i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Dessa maktmedel har inkluderat traditionella statliga resurser, och baserats på användningen av militärt våld eller hot om detta; diplomatiska påtryckningar kopplade till Rysslands kontroll över Georgiens två utbrytarregioner Abchazien och Sydossetien; samt Georgiens ekonomiska beroendeställning, inte minst i energisektorn och inom jordbruksexporten.
Men Ryssland har också, särskilt efter maktskiftet i Georgien 2012, nyttjat subversiva och kontroversiella metoder för att påverka Georgiens politik och samhälle. Dessa metoder inkluderar stöd till politiker och NGO:s med syfte att påverka landets politik och samhällsklimat i en för Ryssland gynnsam riktning, cyberattacker, samt informationsoperationer, framför allt genom internetbaserade medier.
Det mönster som framträder i dessa är att man söker misskreditera Georgiens samarbeten med EU och Nato som hot mot landets säkerhet, ekonomi och traditionella georgiska värderingar. De inriktar sig framförallt på att underblåsa socialkonservativa strömningar i landet och framställer exempelvis rättigheter för etniska och sexuella minoriteter som något EU påtvingar Georgien att införa. Politiker och NGO:s med kopplingar till Ryssland förespråkar neutralitet, och därmed handlingsfrihet, i Georgiens utrikes relationer.
I själva verket skulle ett neutralt Georgien knappast ha större handlingsfrihet - tvärtom har landets mycket pro-västliga inriktning möjliggjort det stöd utifrån som varit en förutsättning för att begränsa Rysslands inflytande över landet.
Däremot, i motsats till exempelvis i Ukraina och Moldavien där delar av befolkningen är mer sympatiskt inställda till Ryssland, förekommer i Georgien ytterst få pro-ryska budskap i denna typ av informationsoperationer. Det skulle knappast vara gångbart i Georgien, där en absolut majoritet är djupt kritiska till Rysslands utrikespolitik, vilket belyser hur denna typ av budskap är både sofistikerade och anpassade till sin specifika kontext.
Georgien har de senaste åren gått igenom en djup ekonomisk kris med en lavinartad inflation och hög arbetslöshet. De ekonomiska vinsterna av samarbete med EU inom ramen för det östliga partnerskapet är långsiktiga men abstrakta för stora delar av befolkningen. Partnerskapet med Nato har visserligen bidragit till en kvalitativ utveckling av Georgiens försvar och till att sätta landet på den säkerhetspolitiska kartan för USA och andra viktiga aktörer i väst.
Dock är medlemskap i dessa organisationer inte aktuellt för Georgien under överskådlig tid och de fördelar som landets regeringar lyft fram med EU- och Nato-integration - ekonomisk utveckling och säkerhet - blir allt svårare att göra trovärdiga i en kontext av ekonomiska svårigheter och ryska maktdemonstrationer. I dag uttrycker en växande minoritet av Georgiens befolkning att landets hittills mycket västtillvända utrikespolitik borde läggas om och att Georgien i stället borde söka medlemskap i den rysslandsledda Euroasiatiska unionen.
Trots att Ukrainakrisen belyst sårbarheten hos Georgien och andra icke-Natomedlemmar i Rysslands närområde ska landets situation inte överdrivas. Georgien har genom åren utsatts för en rad ekonomiska och militära påtryckningar, inklusive kriget 2008, från Ryssland och ändå hållit fast vid den utrikespolitiska inriktning som en majoritet av landets befolkning och politiska företrädare ser som eftersträvansvärd - snarare har Rysslands agerande förstärkt denna beslutsamhet.
Frågan är om denna politik är långsiktigt hållbar, särskilt mot bakgrund av dagens interna slitningar inom EU och ifrågasättandet av Nato:s trovärdighet efter valet av Donald Trump. I detta avseende står effektiviteten i Rysslands hybridtaktik i direkt relation till trovärdigheten i västliga organisationers relationer till stater i EU:s östra grannskap.
NIKLAS NILSSON är biträdande lektor vid Militärvetenskapliga institutionen på Försvarshögskolan samt Research Fellow och redaktör vid Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik (ISDP).
Studien lanseras vid konferensen Russian Hybrid Tactics - Past, Present, and Future på Medelhavsmuseet i morgon onsdag 7/2, kl 9. 00-10. 30.