Våldets skuggor i Spanien - Kommentarerna till torsdagens terrordåd i Barcelona hänvisar ofta till Spaniens långa tradition av politiska våldsdåd. Tågbomberna i Madrid 2004 är med sina 191 döda och mer än 2000 skadade fortfarande det mest förödande terrordådet i Europa under 2000-talet. Dessförinnan den långvariga terrorkampanjen signerad ETA, den baskiska separatistmilisen, som först beskylldes för Madriddådet, innan al-Qaida tog på sig ansvaret.
En lika viktig men mindre uppenbar historisk linje går tillbaka till statsterrorn omedelbart efter inbördeskriget (1936-39) och under den så kallade trienio del terror, 1947-49, då tiotusentals, kanske mer än hundra tusen, civila avrättades i den segrande Francoregimens utrensning av "folkfiender". Denna terror var mest skoningslös i de historiska regioner - Katalonien och Baskien - som hade en stark nationell identitet.
La transición, den spanska övergången till demokrati efter Francos död 1975, brukade ofta framhållas som skolexemplet för auktoritära staters fredliga förvandling till liberala demokratier. Det är en sanning med modifikation. Demokratins första decennium var kantat av våldsamma protester, såväl från höger som vänster, med mer än 600 dödsoffer till följd av antingen terroraktioner eller polisvåld.
Men det verkligt problematiska med Spaniens demokratiprocess var att den skedde till priset av en överenskommelse om att glömma det förflutnas oförrätter. Francoregimens massmördare ställdes aldrig till svars. Spanien har aldrig upprättat någon sanningskommission, såsom Sydafrika efter apartheid eller de före detta militärdiktaturerna i Latinamerika (Argentina, som ställde sina juntaledare inför rätta, är Spaniens lysande motexempel).
Franco tvingade en generation författare och konstnärer i landsflykt, men tystnadens vakuum varade även efter diktaturen. 1980-talets författargeneration var måttligt intresserad av det då ännu relativt nära förflutna. Det är först under det senaste decenniet som barnbarnen och barnbarnsbarnen till Francoregimens offer har krävt att få veta sanningen om sina släktingar i de massgravar som fortfarande upptäcks.
Men även om våldet legat latent i Spanien under hela efterkrigstiden så har Barcelona och Katalonien ändå varit relativt förskonade från terrorism. I jämförelse med den baskiska nationalismen och dess väpnade kamp mot centralmakten i Madrid - en situation som påmint om den nordirländska - har den katalanska nationalismen varit moderat, i ordets verkliga mening.
I kraft av sin starka ekonomiska ställning har katalanerna i stort sett nöjt sig med det regionala självstyre som medlemskapet i EU garanterar. Politisk självständighet har knappast stått på agendan, annat än som retorisk figur. Förrän nu, det vill säga under de allra senaste åren, då det radikala vågmästarpartiet Candidatura d’Unitat Popular (CUP) drivit den konservativa regionregeringen på konfrontationskurs med Madrid.
De militanta katalanisterna vill att Katalonien ensidigt utropar självständighet, utan att söka en förhandlingslösning med Madrid; man vill dessutom att ett självständigt Katalonien lämnar både EU och NATO.
Torsdagens urskillningslösa terrordåd hade av allt att döma jihadistiska förtecken, liksom tågbomberna i Madrid, och var alltså inte riktat mot vare sig den spanska staten eller den katalanska regeringen, utan mot det pluralistiska, sekulära liberala samhället som sådant.
Det kommer att åtminstone kortsiktigt gjuta olja på de separatistiska vågorna. Den aviserade folkomröstningen om självständighet förefaller plötsligt mindre angelägen, och utsikterna för att ja-sidan skulle vinna ännu mindre. (Konspiratoriskt lagda katalanister kunde rent av få för sig att attentatsmännen var i maskopi med regeringen i Madrid. ) De omedelbara rapporterna om reaktionerna efter dådet visar den sorts hoppingivande sammanhållning och solidaritet som vi tidigare sett i Nice, Berlin och Stockholm.
En mer oroande effekt är dock att den antimuslimska högerpopulism, som under senare år lyst med sin frånvaro i just Spanien (i motsats till i stort sett hela övriga Europa), nu lika sannolikt kommer att växa sig allt starkare.
Spanien är ett av de länder i Europa som drabbats hårdast av politiskt våld och den unga spanska demokratin har hittills klarat påfrestningarna förvånansvärt väl, kanske bättre än någon annan europeisk nation. Men i ett land som inte har gjort upp med sin historia vilar det förflutnas onda andar samtidigt farligt nära ytan.