Demokratiska östanvindar i Europa. - I Europas moderna historia intar den ungerska staden Sopron, vid gränsen till Österrike, en särskild plats. Strax utanför staden ägde den paneuropeiska picknicken rum för trettio år sedan den 19 augusti 1989.
I Ungern vid denna tid växte friheten. För regimen i Budapest var picknicken ett sätt att testa vad den sovjetiska ledningens tal om glasnost och perestrojka var värt i praktiken.
Innan dagen var över hade fler än sexhundra östtyska picknickdeltagare korsat gränsen till Österrike genom ett hål i det gränsstängsel som där utgjorde den faktiskt existerande järnridån. Den 11 september öppnade den ungerska regeringen gränsen officiellt. Den 9 november föll Berlinmuren. Öst- och Västeuropa återförenades. Det som varit delat blev helt.
Mer eller mindre.
På årsdagen av den paneuropeiska picknicken möts idag (19/8) Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Ungerns premiärminister Viktor Orbán i Sopron för att högtidlighålla 30-årsminnet. Ett möte som kan bli frostigt.
Två ledare med helt olika syn på hur kontinenten och den europeiska unionen bör utvecklas. Två ledare i ett Europa som i någon mening åter kan klyvas i en östlig och en västlig del.
Orban, nationalismens och den illiberala demokratins banerförare bland EU:s stats- och regeringschefer.
Merkel, Tysklands och EU:s trygga mittpunkt i tider av ekonomiskt tumult och flyktingkris; Merkel med ett säkert, demokratiskt gehör.
Idag är den liberala demokratin hotad eller åtminstone kraftigt ifrågasatt i delar av det forna Östeuropa, i länder som Ungern och Polen. Men det finns också en annan tendens. Motkrafter som mobiliserar mot högerpopulismen, vilket The Economist påminner om:
I mars valdes den liberala antikorruptionskämpen Zuzana Caputova till president i Slovakien. I maj besegrade vänsterkandidaten Stevo Pendarovski nationalisternas favorit Gordana Siljanovska-Davkova i Nordmakedoniens presidentval. Samma månad tog moderata, proeuropeiska kandidater hem presidentvalen i Lettland och Litauen.
Tjeckien, Bulgarien och Rumänien har sett breda, folkliga protester mot korruption, svågerpolitik och andra missförhållanden inom politik och förvaltning.
I juni vann oppositionens kandidat Ekrem Imamoğlu borgmästarvalet i Istanbul. Ett nesligt bakslag för president Erdogan och en påminnelse om att motståndet och misstron mot honom och hans islamistiska styre lever. I Ryssland utmanas president Vladimir Putins regim just nu av ihållande protester med krav på demokratiska reformer.
Hoppfullt. När ekonomin försvagas kan demokratin stärkas.
För skendemokrater som Putin och Erdogan är ett växande välstånd en avgörande faktor. Så länge människor får det bättre har majoriteten överseende med bristen på frihet och demokrati. Men när högre levnadsstandard inte längre levereras växer missnöjet.