Documenta Aten konst som kollektivt världsminne - Under hundra dagar vart femte år äger den jättelika konstutställningen Documenta rum i den tyska staden Kassel. I år tar man ett radikalt avstamp från traditionen genom att inleda utställningen i Greklands huvudstad Aten.
Aten (SvD) Documenta 14 Athens logga är den lilla Minervaugglan, gudinnan Athenas följeslagare och symbol för vishet. Ugglan kan vrida på huvudet i 270 grader- en uppmaning att se och lära. "Learning from Athens" är nämligen Adam Szymczyks maxim i år.
En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Direkt ska sägas att Documenta i Aten kan bli en logistisk mardröm i hård trafik, strejker och hetta. Men ge inte upp, lär av atenarna; improvisera, gilla läget och överraskas. Enklast är att börja på EMST, Nationalmuseet för samtidskonst där människan och våra tillkortakommanden, felsteg men också framsteg stöts, blöts och emellanåt gnager och stör. Här finns en blandning av gudar, ideologier, sanningar och lögner men också en irriterande besatthet för arkivkonst, i dess vidare mening med upprepningar på upprepningar med variationer. Faktatunga arkiv som skulle passa bäst i montrar på Stadsbiblioteket än på en konsthall. Omtolkningar av konventionella föremål i nya grupperingar och kolonialtidsarkiv som ber om berättigande och förlåtelse. Men så plötsligt glimmar det till: Likt en arkeologisk utgrävning har Lois Weinberger i "Debris Field" katalogiserat, systematiserat och med vetenskaplig skärpa redovisat vad han hittat under golvtiljorna hemma på familjegården. En fängslande voyeuristisk glimt av förflutet liv men också en erinran om innehållet i skåp, lådor och förråd i våra egna hem.
I utställningen till höger om entrén är det metallen koppar som lyckas förena olika kulturer, tidsepoker och kontinenter. Koppar står som betalningsmedel men också för förtryck och slaveri. Beau Dick kämpar för Kanadas ursprungsfolk, Dan Peterman skapar ett alternativt penningsystem av kopparskrot och Sammy Baloji kontrasterar koppararbetare med korgossars ljuva stämmor.
Resten av utställningen på EMST saknar, med ett par undantag, liknande utarbetade underteman som kunnat förebygga den spretiga och pretentiösa känslan som ibland infinner sig.
Men de socialrealistiska 1960-talsporträtten av albanska arbetarkvinnor fogas smidigt samman med Wang Bings videodokumentation "15 hours", där de suggestiva symaskinsrytmerna förstärker de kinesiska textilarbetarnas snabba rörelser.
Publik och selfiefavorit är den enorma röda "Quipu Womb" av Cecilia Vicuña. Inkaindianernas quipu, knutar på trådar som representerar matematisk data, omtolkas till navelsträngar och menstruationsblod med anspelningar på modergudinnor och grekiska mytologi. Som finstilt motpol svarar Maria Lais stumma poesi av broderi och maskinstygn där de lösa trådarna gäckar och glider undan.
Till sist det bombastiska ryska avant-gardeljudexperimentet "Symphony of Sirens" som blir ett preludium till Odeion, nästa konsthall. Men gå först ut på takterrassen med panoramautsikt över Aten. Efterkrigsarkitektur krönt av det ständigt närvarande Parthenontemplet. Det uttömda hotellet mittemot EMST med gapande fönster och graffitti blir som en extern installation och ett praktexempel på den ekonomiska krisens följder.
Diametral motsats till sobra EMST är Odeions, Musikkonservatoriets, säregna källarlokaler där ljud och rytm dominerar. I en grottliknande amfiteater i rå betong visas Emeka Ogbohs installation "The Way Earthly Things Are Going". I mörkret rullar världsmarknadens aktieindex i realtid ljudlöst förbi i lysdioder på fondväggen medan bedövande vacker polyfonisk klagande kvinnosång, en grekisk immigrantsång, omsluter åskådaren/åhöraren. Det är mäktigt.
Avsaknaden av det rena målerihantverket märks i Atens Documenta till förmån för ljud och bildinstallationer, men här uppvägs det av Edi Hilas magnifika platsspecifika verk "A Tent on the Roof of a Car". I bakgrunden dunkar Lala Ruhks trollbindande digitalanimering "Rupaks" i fast takt.
Flera verk av den albanske konstnären Hila visas för övrigt på EMST och bland dem konst som inte mötte Enver Hoxhas socialistiska konstnärsideal som resulterade i att Hila fick yrkesförbud.
Hitlertyskland dyker upp i flera Documentaverk, men få anspelningar till Greklands egna 1900-talstrauman; andra världskrigets ockupation med påföljande svältkatastrof, inbördeskrig och juntatid. Det antika arvet har en ofrånkomlig attraktionskraft på konstnärerna men bara ett fåtal har tagit fasta på de senaste årens händelser.
Ett riktigt smakprov på utsatta atenares och flyktingars liv är Rasheed Araeens "Shamiyaana-Food for Thought: Thought for Change" på Kotziatorget. Här är afghanska flyktingar, hungriga atenare och Documentabesökare i samma båt. Alla måste köa för ett gratis mål mat för att sedan mötas och äta och prata under de färgglada pakistanska bröllopstälten. Utan behovsprövning, först till-kvarn-principen gäller, vilket lätt skapar skuldkänslor hos nordbor med rättspatos.
I ett avlägset industriområde ligger Konsthögskolan(ett tips; ta taxi för 5-10 Euro). Området speglar konsteleverna och budskapet "You’ve got a great future behind you" summerar unga grekers livssituation idag.
Två omskakande dokumentärer visas här: Artur Żmijewski’s svartvita "Glimpse" om Calaislägret Jungle innan det stängdes. Den mer lågmälda The Tempest Society av Bouchra Khalili beskriver det hårda livet för Atens invandrare och flyktingar, men också hur kultur kan bygga broar.
Benakimuseets annex imponerar inte, förutom "101 Works" av Tshibumba Kanda Matulu. Bland hans serietidningsinspirerande målningar av Afrikas kollektiva minne kan den observante hitta Dag Hammarskjölds nerskjutna plan.
Vid solnedgången på Philopappoukullen färgas Rebecca Belmores marmortält rosenrött. Vänt mot Akropolis blir det en symbol för flyktingkrisen och en länk mellan nutid och antiken. Bland träden hörs uggleskrin. Vad har Aten och Documenta lärt oss? Är den hånande graffittin med ordleken Crapumenta - löst översatt "Dyngamenta" - istället för Documenta verkligen rättvis?
Visar inte istället utställningarna att efter diktatorer, fascister, kriser, svält och förtryck kommer alltid en återuppbyggnad? Och att i konsten finns hela vårt kollektiva världsminne invävt och bevarat? Och att Aten, fast i sin antika grund, med tungt bagage och samtida kris ändå har energin och glöden kvar?