En skamfläck i svensk historia - Fjortonåriga Elle-Marja får sin skalle omsorgsfullt uppmätt av kostymklädda herrar som kommit till Västerbotten från det rasbiologiska institutet i Uppsala. De fotograferar henne naken under förödmjukande former. Hon blir kallad "lappjävel" varje dag då hon vandrar till skolan. Där är hon klassens ljus och frökens favorit, men då hon anmäler sitt intresse för att studera vidare svarar lärarinnan att det tyvärr inte är möjligt, eftersom hennes folk bara har förstånd för renskötsel; "en lapp är en lapp" var den officiella politiken i 1930-talets Sverige. Elle-Marja bestämmer sig för att rymma söderut, och bli svensk.
Amanda Kernell, själv same, har utgått från verkliga öden i sin långfilmsdebut "Sameblod". Filmen har redan väckt stor internationell uppmärksamhet på festivalerna i Venedig och Toronto, och fick häromdagen svensk premiär här på Göteborgsfestivalen där samisk film är årets tema. Utomlands har man häpnat över att föregångsnationen Sverige har ett mörkt förflutet med rasbiologi och kolonisering av Sápmi (Sameland). Fast hur många svenskar känner egentligen till denna del av vår 1900-talshistoria? Eller ens något om samisk kultur? "Sameblod" kan bli en viktig historielektion för många, och filmen är även rykande aktuell med paralleller till dagens rasism och flyktingssituation. När rymlingen Elle-Marja utan ett öre på fickan kommer med tåget till Uppsala så greppar hon efter ett halmstrå - en stadskille hon har hånglat med på dansbanan hemmavid. Hans borgerliga familj lever i ett materiellt överflöd som Ella-Marja ditintills aldrig sett, men hon får snart veta att hon inte är "deras ansvar" och tvingas sova i parken. "Sameblod" är även en stark studie i internaliserad rasism, det vill säga att man i en etnisk minoritet börjar nedvärdera sig själv, ser sig själv med rasisternas ögon. Elle-Marja gör allt för att förneka sin kulturella identitet, men den skiner igenom. Hon hamnar i limbo - en utböling i svenskarnas ögon, en svikare i samernas.
Det kan tyckas smått häpnadsväckande att ingen svensk regissör tidigare skildrat denna historiska skamfläck, men "Sameblod" är faktiskt bara den fjärde samiska spelfilmen någonsin, och den första av en regissör med svenskt pass. Samer har skildrats på vita duken sedan stumfilmstiden, men så gott som alltid utifrån. De mäktiga fjällen har använts som vykortsklatschiga fonder och de färgsprakande dräkterna, nåjderna, kåtorna och shamantrummorna som exotisk rekvisita. Exotiserandet fortsätter än i dag med exempelvis kalkonkomedin "Glada hälsningar från Missångerträsk" där Martina Haag åker till Norrland och förälskar sig i en samehunk spelad av stockholmaren Ola Rapace. Eller i SVT:s maffigt påkostade kriminalserie "Midnattssol", som vältrar sig i kittlande samisk mysticism utan att varken manusförfattare, regissörer eller huvudskådespelare har samisk bakgrund.
Den samiska filmkulturen startade i egentlig mening med norrmannen Nils Gaups framgångsrika äventyrsfilm "Vägvisaren" 1987, och sedan dess har det kommit en film ungefär vart tionde år. Nu ökas takten markant: sedan 2007 finns ett samiskt filminstitut, som siktar på att det framöver ska komma en samisk spelfilm årligen. "Samefilm" kan ses som startskottet för ett helt nytt kapitel i filmhistorien.