Ett större problem än sprickan i Alliansen - Hur stor är sprickan i Alliansen? "M är numera ett parti som i praktiken vill avskaffa FN:s flyktingkonvention. C strävar mot fri invandring. Det är lite skillnad", påpekade den socialdemokratiske justitieministern Morgan Johansson häromdagen.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
En annan reaktion efter Moderaternas stämma i helgen kom från Liberalernas Jan Björklund. "Rätten att söka asyl är en grundbult i Genèvekonventionen. Den kan ingen svensk regering, nutida eller framtida, avskaffa", skrev han. På samma bog "är rätten att kunna söka asyl grundläggande för oss", underströk Kristdemokraternas Ebba Busch Thor.
Det finns uppenbarligen tydliga skillnader. Men så består också Alliansen av fyra olika partier, med olika utgångspunkter och filosofier. Det vore mer märkligt om detta inte syntes också i den konkreta politiken.
Frågan är snarare om skillnaderna är så stora att de gör det omöjligt att se Alliansen som ett sammanhållet regeringsalternativ.
Argumentet från Morgan Johansson kan tyckas tungt, men om det ska tillmätas någon vikt är det för att det faller platt till marken. Justitieministern företräder en regering vars beståndsdelar och parlamentariska underlag inte bara har motsatta ståndpunkter om migrationen, utan därutöver öppet protesterar mot den egna regeringspolitiken. Miljöpartiet har exempelvis kongressbeslut på att utvisningar till Afghanistan ska stoppas, och dess företrädare syns vid manifestationer mot den förda migrationspolitiken. Men det tycks inte vara något problem för Johansson.
Regeringskoalitioner kan således förena till synes motstridiga intressen. Och regeringsmakten kan få partier att svänga snabbt.
Dessutom kan man ifrågasätta justitieministerns bild av glappet mellan Moderaterna och Centerpartiet. Även Centern landade vid senaste stämman i att ett kvotsystem för flyktingar vore det bästa på sikt. Visionerna om ett kvotsystem är vidare inte särskilt detaljerade, vilket gör att även Björklunds och Busch Thors poänger susar en bit över målet.
Det är rimligtvis möjligt att utforma ett kvotsystem med bevarad rätt att söka asyl. Hur som helst ligger frågan så långt framåt i tiden - det kan ta decennier för världssamfundet att enas - att den knappast kommer att spela avgörande roll under kommande mandatperiod. Sverige kan inte heller avgöra saken på egen hand. Genèvekonventionens vara eller icke vara är således en fråga om hur Sverige på lång sikt ska arbeta i de internationella organen - och där avgörs inga svenska val.
Om det finns någon svår skiljelinje tycks den snarare ligga i hur Sverige bör agera i väntan på att EU, eller FN, eller någon annan, tar tag i migrationspolitiken.
Här tycker Moderaterna och Kristdemokraterna ungefär som Socialdemokraterna; man förespråkar en något stramare linje. Centern och Liberalerna liknar å andra sidan mer Miljöpartiet.
Det finns en spricka, men den är knappast större än den i regeringen.
Risken är snarast att en borgerlig regering inte skulle innebära någon större skillnad gentemot sittande rödgröna mischmasch. I en intervju med TT i fredags pekade Johan Forssell, Moderaternas talesman i migrationspolitiken, på att Sverige under det senaste decenniet har tagit emot i snitt 28 000 asylsökande per år. "Det är väl ungefär i de trakterna det bör ligga framåt", tillade han.
Därmed kan man befara att Alliansen är tillbaka på ruta ett. Oavsett om man röstar på höger- eller vänsterblocket, får man samma invandring. De väljare som anser att de senaste tio årens migrationspolitik har lett till ökat utanförskap lämnas i sticket.
Det finns i så fall ett större problem än sprickan i Alliansen. Det är sprickan mellan Alliansen och väljarna.