Från IS fångenskap till ny prövning - - De tog oss till en by i öknen. Det var som ett fängelse. Jag, min fru och våra barn slängdes in i ett litet rum och efter ett tag kastades resten av vår släkt in till oss, säger Ahmad Zebilo.
I ett år och sju månader satt de fast, elva kvinnor, elva män och nio barn, i ett rum med igenspikade fönster och utan sängar. Inspärrade - fram till i mars i år.
Klockan var halv tio när en man från Islamiska staten (IS) kom in i rummet. De kom in då och då, oftast för att slå dem och ibland för att kasta in mögliga brödbitar. Men den här gången var det av någon anledning annorlunda.
Manade till flykt
Mannen uppmanade familjen att titta ut genom fönsterluckornas springor klockan tre samma natt. "Jag ska få ut er härifrån. Ser ni ljuset från min ficklampa så spring, jag har förstört låset", sade han.
- Jag satt hela kvällen och letade efter signalen. Klockan blev tre, halv fyra, fyra. Jag började tro att det där ljuset aldrig skulle komma, men då tändes någonting ett par hundra meter bort.
Två bilar stod och väntade och familjen kördes genom ökennatten till de syriska kurdstyrkorna YPG:s närmaste utpost.
- Allt kändes så overkligt, först när jag såg YPG:s flagga vågade jag tro att vi faktiskt var säkra, berättar Ahmad Zebilo för TT i flyktinglägret Bajid Kandal i norra Irak.
I lägret lever tusentals yazidier. Ahmad Zebilo beskriver situationen där som mycket svår.
- Vi räddades från en hemskhet bara för att hamna i en annan. Det finns ingen mat, nästan inget vatten och inga av de stora organisationerna är här och hjälper till. Ibland känns det som att vi fortfarande är där, i IS våld.
Många sjuka
Tre månader efter fritagningen sitter Ahmad och hans son Shazar och väntar på att få träffa en läkare. Kliniken drivs av den svenska organisationen Joint Help for Kurdistan med personal från Svenska specialistsjukhuset i Arbil.
- På vintern är det infektioner i lungorna, och med sommaren kom diarré- och spysjukdomarna. Mer eller mindre alla här är sjuka, säger läkaren Ahmad Elyas.
Många av barnen behöver vätskedropp för att klara sommaren. I förrådet finns tre lådor kvar. En knapp veckas förbrukning, enligt Ahmad Elyas.
- Får vi ingen hjälp måste vi stänga kliniken. Då kommer tre, fyra barn dö varje vecka. Minst.
Fast i lägret
Ett stenkast från kliniken lagar Nadia mat åt några av dessa barn, sina egna. De räddades undan IS och hamnade här i Bajid Kandal. Nadias föräldrar, syskon och deras barn tillfångatogs också av IS. Två år senare har hon fortfarande inte hört något från dem.
- Det värsta är att inte veta om de lever eller inte, men jag tror inte att det finns något hopp. Jag vet inte ens om det finns något hopp för oss. Ingen hjälper oss här, och jag vet faktiskt inte om jag skulle vilja komma hem till Sinjar även om det skulle vara säkert.
- Det finns så många minnen där som jag inte vill komma ihåg. Flera som har återvänt har försökt ta livet av sig. Vi vill till Europa men det går inte heller. Så vi är fast här. Utan mat, utan vatten och utan vår familj.
Bajid Kandal, TT